Recensioner av Visheten vaknar
Världsklass. Vanligt tonårsliv med vättar, tomtar, älvor och troll
"Visheten vaknar" är den någorlunda fristående fortsättningen på Elin Säfströms lyckade och roliga debutbok, "En väktares bekännelser". Böckerna är skrivna i jagform och berättas av huvudpersonen, Tilda Modigh, en femtonårig Stockholmstjej som kunde ha varit en väldigt vanlig tonårstjej i en väldigt vanlig tonårsbok; första kyssen, vem är jag egentligen kär i?, vem (ingen!) är kär i mig? ständiga missförstånd med bästa vännen, jobbig morsa, ut med hunden, und so weiter. Men Tilda är nu ingen vanlig tonårsbokstjej.
Tilda är nämligen en av Sveriges ytterst få väktare, människor som både kan se och har som grannlaga uppgift att hålla ordning på Stockholms många rådare. Rådare är bland annat troll, tomtar, vättar och andra väsen som till och från begår överträdelser som rubbar den bräckliga balansen mellan människor och rådare. Väktarna ser till att vi människor inte kan se rådarna och har även som uppgift att se till att rådarna håller sig i skinnet. Men detta är nu lättare sagt än gjort för Tilda som förutom att hantera sin ovan beskrivna vardag med skola, vänner, kärlek, frånvarande morsa och hund, även måste ge sig ut på kvällar och nätter och se till att Stockholms gator är lugna. Dessutom utan att någon får veta.
Oftast är överträdelserna av rätt harmlös karaktär. De flesta rådare är trots allt ganska charmiga eller ännu oftare bara korkade och går att prata till rätta. Men det finns undantag, och det finns varelser som väktarens krafter inte rår på. I ”Visheten vaknar” börjar plötsligt trollen bete sig oregerligt. Efter en del efterforskningar får Tilda och hennes mormor, som också är väktare, reda på att Trollkungen kommer att vakna efter mer än fyra hundra år, och enligt traditionen kräver han ett jungfruoffer. Tiden är knapp och Tilda och hennes mormor arbetar förtvivlat för att kunna stoppa denna mytiska varelse samtidigt som resten av trollen skapar oreda.
Svenska sagovarelser har fått ett rejält uppsving i litteraturen de senaste åren. Moderna, det vill säga snälla rädda-världen-häxor har kompletteras med fler svenska originalväsen. Och det är ju visserligen kul men inte alltid så lätt att få till. Det Elin Säfström dock gör, och dessutom väldigt bra, är att inte porträttera de många olika varelserna till något enbart skrämmande och hotfullt. I hennes Stockholm lever människor och rådare sida vid sida (även om de flesta människor inte har den blekaste om just detta), Stokholmstomtarna hänger på sin hemliga pub, Den Överflödande Bägaren i Gamla stan, älvorna dansar som de alltid har gjort i Vasaparken och trollen käkar sopor. Business as usual alltså. Säfströms böcker är ett slags vänligare hybrid av Buffy och Pax-böckerna, där vardag, skola och ganska trasiga familjer ropar på uppmärksamheten i den större fantasykontexten. Eller möjligen tvärtom.
Det som imponerar på mig allra mest är Elin Säfströms rappa, vassa, härligt halvsarkastiska, associativa, ja helt enkelt väldigt roliga språk, något som verkligen hittat sin form i ”Visheten vaknar”. Det finns ett oförglömligt parti i boken då Jävla-Stefan-jävel, Tildas pillerknaprande mammas nya friluftslivstaliban till kille bjudit dem och Tildas två bästa vänner på en överlevnadshelg i det bortre av Lappland – tänk lavsoppa och bivack. Ja, det är bland det smärtsamt roligaste jag läst på länge. Kommer att bli en klassiker i vad-gör-jag-inte-för-stackars-mamma-som-varit-ensam-i-femton-år-genren. Världsklass!
Steven Ekholm
Dagens Nyheter
När man har läst en bok som man verkligen gillar ( årets charmigaste bok förra året ), då känns en uppföljare rätt läskig. För hur många gånger har man inte lagt undan bok nummer två och suckat lite av besvikelse? För att den inte lever upp till det där glittrande crescendot man önskat och förväntat sig. Så det var en läskig bok jag packade upp ur det vackra paketet som kom en dag. Så läskig att jag låtit den ligga. Tittat på den, klappat lite på den ibland och sedan avvaktat lite till. Så det är med väldigt glatt och lättat hjärta jag kan meddela att Visheten vaknar levererar. Den är till och med bättre än debuten. Det här inlägget kommer faktiskt bli rätt löjligt. Det blir hyllningar åt både höger och vänster. En enda stor megahyllning blir det. För jag älskar det här. TOKÄLSKAR det här!
[...]
Tilda Modigh som huvudperson är så fin. Hennes lojalitet till Plikten som väktarskapet för med sig. Hennes försök att samtidigt hålla relationer i normalläge. Något som inte alltid är så lätt som väktare. Speciellt inte när man mitt under en dejt blir störd av ett firande tomtegäng som går bärsärk på Stockholms gator. Jag känner också att Tilda Modigh verkligen hittat sin röst. Allt känns trovärdigt, trots myllret av rådare på stadens gator. Hon kanske är lite väl smart för sin ålder ibland, men samtidigt så trevande på det sätt jag tror vi alla känner igen. Någorlunda säker i sin roll som väktare, mer osäker på relationsbiten.
För trots att det kryllar av tomtar och troll och naturligtvis ett hot som måste besegras, så finns allt det vardagliga där. En jobbig föräldrarelation, kompisar som känner sig bortvalda och naturligtvis den ständiga frågan, hur vet man att man är kär? Kär på riktigt? Att försöka bena ut allt det här samtidigt som trollen firar att den mystiska Visheten ska vakna är inte helt lätt. Säfström lyckas balansera allt otroligt bra. Allt kryddat och strösslat med torr härlig humor. Trots att vi möter Största Bästa Jättetrollet ( bara för att det är så underbart tar vi det igen, Största Bästa Jättetrollet! ) blir det inte tramsigt i Rick Riordan-anda. Säfström smackar inte dit knäppheter i onödan, utan i precis lagom dos för att det ska vara charmigt småknasigt. Jag sitter med ett fnissleende hela boken igenom och bara myser. Och emellanåt lider jag lite, med Tilda som oförtrutet kämpar på. Som aldrig ger upp. Så himla himla fint alltihop!
Jag vill också verkligen understryka att båda böckerna passar alla åldrar. Det är visserligen klassat som ungdomsbok men låt inte det skrämma bort er. Alla som tilltalas av fantasy kan ( bör ) läsa det här.
Och som tur är för mig och alla andra läsare som tokälskar det här, så har författaren lyckats makalöst bra med konceptet att göra det här till en serie. För den passar ypperligt som evighetsserie! Jag ser framför mig hur det kommer en bok ( eller två ) om året där vi får följa Tilda i hennes uppväxt, hennes relationer, hur hon besegrar olika hot och tar sig an utmaning efter utmaning i bok efter bok? Visst låter det fantastiskt! Jag är säker på att författaren håller med ( ingen press ) så vi säger väl så. Det gör vi.
Och ja, det är klart även den här blir årets charmigaste bok. Utan konkurrens.
Katja
Bokhuset
Visheten vaknar var en av de böcker jag såg fram emot mest den här hösten. I En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Tilda som är väktare. Hon har till uppdrag att hålla koll på Stockholms alla rådare – det vill säga typ tomtar och troll och andra övernaturliga väsen. Och de har MYCKET DUMT för sig. Eller ok, det är typ en underdrift. Om de inte hade haft Tilda och hennes mormor hade det seriöst varit total mayhem. I Visheten vaknar börjar trollen upphetsat förbereda sig för något, men eftersom de inte är så himla smarta är det inte riktigt någon som vet vad det är som komma skall. Tilda lyckas i alla fall luska fram att en jungfru ska offras. Och sen är det en vittra som försvunnit. Och vänskapen med Imane blir lidande. Och Hakim – det är trevligt att vara kompis med honom, men vill Tilda verkligen att de ska vara ihop? Och Natta bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Allt på en gång, med andra ord. Eller kanske: Tilda försöker vara en normal tonåring, samtidigt som några himla troll ska offra en himla jungfru.
Jag tänker börja i slutet: Jag kände stor tomhet när den här boken tog slut. Att vistas i den här boken är – även det är sjukt kaosigt – så sammankopplat med värme för mig. Tilda blir som en vän en ogärna vill skiljas från. Elin Säfström lyckas liksom inte bara skriva väldigt vettig urban fantasy, utan dessutom göra det med en stor dos humor och samtidigt göra en riktigt bra tonårsskildring. Och jag får liksom en känsla av att författaren verkligen gillar sig huvudkaraktär och känner för henne?
Om ni hakat upp er på ordet "kaosigt" här uppe som negativt tolkar ni mig fel. Det är just kaoset jag uppskattar och som jag upplever gör den så otroligt annorlunda jämfört med många andra ungdomsböcker. Det är mycket hela tiden, allting händer vid fel tillfällen och tempot är megahögt genom hela boken. Och jag gillar verkligen att fantasy OCKSÅ får vara såhär! Inte bara seriöst och allvarligt och ett relativt stadigt händelseförlopp där saker faktiskt går åt rätt håll ibland. Här kastas läsaren fram och tillbaka – jag gillar verkligen att den är mer oförutsägbar än förra boken. Här känns det som att Säfström verkligen har steppat upp sitt game, och planteringar och sådant sker inte riktigt lika tydligt som i En väktares bekännelser.
Med andra ord: En uppföljare som är ännu bättre än den första boken, vilket jag tycker en ser himla sällan alltså. Jag säger bara: way to go Elin Säfström, om du fortsätter åt det här hållet kommer jag personligen söka upp dig och be dig på mina bara knän om att aldrig sluta skriva den här serien.
Anna Lagerqvist
Sagan om sagorna
Jag har som ni kanske vet haft ganska höga förväntningar på den här. Första boken "En väktares bekännelser" var en väldigt positiv överraskning och jag har hyllat den vid flera tillfällen på alla möjliga ställen. Den är helt enkelt en sån jag inte förstår hur nån inte skulle kunna tycka om.
Men så är det ju så här med favorittryck. Vissa hanterar det som nåt som sporrar till storverk. Andra knäcks.
Enter "Visheten vaknar".
Vi kan säga så här.
Steven Ekholm i DN har fel. Jag håller inte med honom.
Jag tycker inte alls att kapitlen som handlar om fjällvandringen är det roligaste i hela boken.
Istället är det så mycket annat som jag antingen skrattar högt åt, flinar nöjt åt, måste kväva ett skratt på tåget för att den där scenen bara blir en av många som visar vilken otroligt rolig bok det här är – kanske till och med ännu roligare än den första?
Ta bara det här med att högsta titeln för ett troll är Största Bästa Jättetrollet. Det är så RÄTT. Så självklart. Troll ska ju så klart vara som mindre intellektuella sexåringar och med ännu tveksammare matvanor. (Frolic? Really? Och till och med äta upp påsen? Blä.)
Det är faktiskt vansinnigt trevligt att nån äntligen skriver urban fantasy som inte bara är gravallvarlig hela tiden. Jag gillar allvar, men det blir gråare och tråkigare än Twilight om man inte har roligt ens en enda gång.
Och Elin Säfström gör det här hur bra som helst, det här med att balansera vardaglighet och övernaturlighet och filtrera det genom Tildas sarkastiska världsåskådning samtidigt som hon skapat ett persongalleri fyllt av karaktärer som var och en faktiskt är minnesvärda. OK, Hakim är väl inte nån jag personligen skulle skriva fan fiction om, men här finns en annan bra poäng – mångfaldheten! People of colour! På ett avspänt och naturligt sätt, så som det ska vara. Vi finns liksom.
Ibland önskar jag också att det här skulle vara illustrerade böcker. Det hade varit fantastiskt roligt att precis som Felicia eller Imane få sitta och glatt tjuta: "Titta! En tomte! Gud så söööt" och se ut som en hjärt-emoji i ansiktet. Fantasifullheten är det verkligen inget fel på, jag skulle önska att jag hade hälften av den själv.
Som ni fattar – den här höll för trycket. Men det finns en sak som är skitdålig.
Och det är så klart den långa väntan på nästa bok.
David Lundgren
Old Adult Reads Young Adult
För lite mer än ett år sedan var jag på bokmässan och blev tipsad av en författare att jag skulle läsa En väktares bekännelser om jag tycker om fantasy. Givetvis så blev jag intresserad och ett ex av boken fick följa med mig hem. Det var den första bekantskapen med Elin Säfströms urban fantasy som utspelar sig i Stockholm, och jag blev helt fast.
Visheten vaknar är alltså uppföljaren och mellanboken i en planerad trilogi. För min del får Säfström gärna skriva tio böcker till om Tilda och hennes äventyr med troll, tomtar, älvor och vittror. I min recension av första boken så skrev jag att detta är den sortens berättelse som jag saknar i svenska ungdomsböcker, den ståndpunkten håller jag fortfarande. Humor, äventyr, vardag och härliga karaktärer, det är en blandning som är perfekt för mig.
Tilda är en karaktär som är lätt att tycka om och heja på. Dessutom gillar jag många av bikaraktärerna som Vide (han är så gullig mot Tilda haha), Natta och Grumpe. Mysteriet är spännande och givetvis gissade jag rätt, fast det beror på att jag under berättelsens gång har typ misstänkt varenda karaktär för att vara boven/offret. Handlingen är med andra ord inte förutsägbar vilket är ett stort plus.
Under läsningens gång satte sig min man ner bredvid mig och konstaterade "Du gillar boken du läser." Jag: "Ja… hur vet du det?" Han: "Du sitter och flinar hela tiden."
Japp, den här boken fick mig att le nästan konstant. Om man läser den här boken utan att dra på läpparna en enda gång så måste det vara något fel på ens humor.
Finns egentligen inte så mycket mer att säga. Elin Säfström har blivit en av mina favoriter när det kommer till svenska författare. Har du inte läst böckerna i denna serie än så rekommenderar jag starkt att du plockar upp dem på direkten!
Anna
Boktycke
När jag läste första delen i den här serien så hade jag ingen aning om att det skulle bli en serie, men då jag fick veta det så blev jag väldigt glad. När sedan lyckliga nya bokägare postade bilder på den nya delen så blev jag en liten, liten aning avundsjuk. Till min stora glädje så dök den faktiskt upp här lite senare, då signerad och med en fin liten hälsning. Min lycka var gjord. Nu när jag har satt mig för att skriva det här inlägget så inser jag att det kommer att bli svårt. Jag har nog inte riktigt orden för att beskriva det här, men jag gör ett försök.
Jag är väldigt svag för den här blandningen av nordisk folktro och vardaglig miljö. Detta är en perfekt hybrid av en tonårings vardag, relationer och magi. Hur konstigt det än låter. Tilda är en av mina favoritkaraktärer någonsin. Kanske beror det på att jag, i så många delar, kan känna igen mig i henne. Hon är en 16-åring med sjävldistans och hon gömmer sig bakom sin sarkasm. Hon lyssnar på sin inre röst, som hon vet är rätt, och hon går sin egen väg. Kanke är hon lite okritisk mot sitt eget agerande, men vilken tonåring är inte det.
Elin Säfström har ett språk som passar mig som handen i handsken. Kanske är det vår gemensamma bakgrund som programmerare/språknörd som gör det, men detta är perfekt för mig. Humorn är obetalbar, ironi och sarkasm är liksom min grej. Tildas tankar om olika varelser/händelser är så träffande att det känns som att det är jag själv som tänker det.
Visheten vaknar handlar mycket om kamratskap, den ömtåliga vänskapen mellan tjejer på 16 år. Och hur nästan omöjligt det är att vara tre. Lite kärlek blir det ju så klart, eller är det kärlek? Hur vet man egentligen det? Kan man vara kär i ögon och vita tandrader? Eller behövs det mer? Typiska funderingar för en tonåring, jag tycker Tilda är klok och fattar rätt beslut.
Trollen tar mest plats i den här delen, men det finns många härliga nordiska väsen representerade. Namnen på oknytten är så rätt, som till exempel Största Bästa Jättetrollet. Man förstår nästan hur karaktärerna är bara genom att höra namnen.
Om jag inte hade varit tvungen att gå på tillställning den dagen som jag började läsa boken, så hade den nog blivit utläst på en dag. Det var oerhört svårt att lägga ifrån sig den, jag ville hela tiden läsa bara ett till av de korta kapitlen.
Egentligen skulle jag ha kunnat kopiera inlägget om En väktares bekännelser rakt av, för jag tycker samma sak. Förutom det här med förutsägbarheten. I Visheten vaknar hade jag ingen aning om vem jag skulle satsa mina pengar på, bara att jag hade två att välja mellan. Men det visade sig att det fanns en tredje. Det gillar jag!
Det finns egentligen bara en negativ sak med att ha läst den här boken nu. Väntan på nästa del kommer att bli väldigt lång. Under tiden så funderar jag på hur fantastiskt det skulle vara om det faktiskt sprang omkring tomtar och troll där ute, bara att jag inte ser dem. Det skulle förklara en hel del.
Monika
Bokföring enligt Monika
Betyg: 5 av 5
Min åsikt: Spännande, rolig & magisk!
Jennie
Jennies boklista
Jag läste första boken om Tilda för nästan ett år sedan och blev otroligt glad när den här andra delen dök upp i brevlådan. Jag älskade En väktares bekännelser så jag hade höga förväntningar på den här.
Jag föll pladask för den här boken också och bara njöt av att läsa den. Den här gången är det troll som står i centrum för berättelsen och än en gång påminns jag om trollena i den tecknade filmen Trolltyg i tomteskogen , som maken och jag tittar på lite då och då. Trollen i den är precis som jag tänker mig att trollen i de här böckerna är, lite långsamma, klumpiga, dumma och fula.
Den här boken får mig också att småfnissa medan jag läser den, Tilda är väldigt träffsäker i sina funderingar kring de olika slags rådare som lever i Stockholm och det roar mig enormt mycket att läsa om t ex tomtar som lever rövare i för mig bekanta miljöer. Grummegänget är fortfarande lite extra speciella för mig.
När jag läser ungdomsböcker har jag ibland svårt att relatera till en åldersgrupp som för mig ligger ganska långt bak i tiden, men i böckerna om Tilda uppkommer aldrig det problemet. Jag kommer mycket väl ihåg alla de där känslorna när man var förtjust i någon och hur viktiga kompisarna var. Något som jag mycket väl kommer ihåg är också hur det kändes när man var tvungen att följa med på något idiotiskt som föräldrarna hittat på och som de tyckte var jättekul men som jag bara hatade. Beskrivningen av utflykten med Stefan är helt enkelt obetalbar! Igenkänningsfaktorn är otroligt hög där och jag påminns direkt av alla de där skidresorna som jag var tvungen att åka på med familjen när jag var ungefär i Tildas ålder.
Jag är väldigt förtjust i den här serien och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan nästa bok om Tilde kommer.
Pirjo
Boklysten
Hejhopp! Dags att recensera en av årets allra mest efterlängatde böcker. Kan ej säga årets efterlängtade pga kommit helt OTROLIGT många jag längtat massor efter. Men ej dem det här inlägget ska handla om. Nej, jag ska äntligen recensera uppföljaren till förra årets överraskare En väktares bekännelser av Elin Säfström.
[...]
Och det är precis lika bra som jag mindes det - om inte bättre. För det här är bra och spännande från början till slut, vilket jag inte minns En väktares bekännelser som. Sen gör det ju alltid sitt att jag nu känner karaktärerna och redan färdigt hejar på dem, väktaryrket och rådarna behöver ine presenteras så noga osv. Dessutom har Säfström nog blivit helt "varm i sitt språk" nu och det är roligt och gnistrande rakt igenom.
Annars så älskar jag fortfarande blandningen på vardag och äventyr, som verkar vara vägd på någon magisk våg eftersom det balanserar så fint. Jag älskar att läsa om Tildas relationstrubbel - det känns så väldigt verkligt och gör så ont. Tycker SÅ mycket om när bokkaraktärer inte slipper undan så lätt! För Tilda trasslar ju in sig, lite grann, mycket pga sitt arma yrke, men ändå. Och det är så snyggt hur det faktiskt påverkar allting i Tildas liv!
Att språket faktiskt är så roligt och dagboksaktigt tror jag är viktigt för att storyn ska funka och läsarens intresse hållas uppe - annars finns det nog en risk för att de vardagliga sakerna ska bli alldeles för grå för vissa. Jag personligen älskar iofs att läsa om alldeles vanliga tonåringar och deras problem, men den som föredrar action hade nog lätt blivit uttråkad om språket varit platt. Vilket det ej är! Så tänker att de flesta nog hålls med.
Har ju redan babblat en del om relationerna, men låt mig göra det lite till: gillar relationen mellan Tilda och hennes mamma så mycket! Deras dialog och kemi är bra så *wait for it* realistisk! Vilket jag nu egntligen bara kan säga att allting gör trots rådare så har vi det överstökat: allting känns så verkligt fattar ej hur hon gör det.
En väktares bekännelser tyckte jag var skitspännande på slutet, här är spänningen mycket mer utspädd - eller inte så att det inte blir lika spännande, mer att det oftare är spännande än vad det var i första delen. På tal om spännande så är det ju egentligen ett huvud"fall" som hela boken går ut på - som titeln redan avslöjar. Det är liksom att Visheten vaknar som hela premissen är - men sedan händer en himla massa runtom. Som överlevnadshelgen, kompistrubbel, Vide (!!! <333), den där vitran, farmor, Dumpe ... på det viset är det här en väldigt klassisk mysterie-ishroman men med det där lilla extra strösslat överallt så att det ändå känns nytänkande.
Allting känns väldigt genomtänkt - Tildas vardag och verklighet, mysteriet och alla villospår vi hamnar på tillsammans med Tilda, läsaren underskattas allting utan allt tillåts vara smart och komplicerat och spårkligt snyggt. Det här resulterar i en blommande, sprudlande story med både mörker och ljus och ilska och himla massa spänning. Jag älskar och rekommenderar till alla 12 eller äldre.
Elvira
Världarna jag lever i
Det var med viss tveksamhet jag bestämde mig för att läsa En väktares bekännelser av Elin Säfström, för det lät ju inte alls som en bok för mig, fylld med tomtar, troll och andra varelser. Men jag föll pladask! När jag såg att det skulle komma en uppföljare hamnade den högt på önskelistan. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar. Tusen tack!
Visheten vaknar är en välskriven ungdomsroman, skriven med glimten i ögat. Den gör mig på gott humör! Det här är en roman jag gärna skulle sätta i händerna på någon som ser ner på ungdomslitteratur, för att bevisa hur fel de har. Elin Säfström har verkligen lyckats med sin huvudkaraktär, Tilda. Tilda är träffsäker i sina reflektioner och hon sätter den humoristiska tonen i berättelsen med sin självironi. Men ibland blir det lite väl mycket av den egencentrerade tonåringen, allt utgår från hennes problem och ibland skapar hon problem där de inte finns. Som en äkta tonåring förvisso, men i läsningen kan det bli lite mycket.
Den här gången var jag mer beredd på vad jag skulle möta i form av väktare, troll och andra magiska varelser mitt i storstaden Stockholm. Det är liksom i En väktares bekännelser riktigt bra gjort. Jag är svag för böcker med blandning av en verklig miljö och det magiska mitt i det verkliga, som i Engelsforstrilogin, där det magiska bara är synligt för vissa och har andra förklaringar för de som inte ”ser” magin. I En väktares bekännelser var den kombinationen klockren. I Visheten vaknar tycker jag magin får ta överhanden, och det blir stundvis alltför långa beskrivningar, i synnerhet av trollens värld. Det är ju en smaksak vilken balans man tycker är den bästa, och för många läsare tror jag det här passar utmärkt.
Det ska tilläggas att innan jag hann läsa Visheten vaknar hade den 17-åriga dottern, som läst och gillat En väktares bekännelser, snott boken. Hon plöjde den på en eftermiddag och gillade den enormt mycket. Värt att säga eftersom hon också är närmare den målgrupp som förlaget satt till 12-15 år.
Jag gillar den här serien, och ser fram mot fler böcker om Tilda och hennes familj. Inte minst med cliffhangern på slutet i den här boken.
Omdöme: Välskriven ungdomsfantasy med humor
Betyg: 4
Lotten
Lottens bokblogg
Alltså... jag får återigen läsa en helt fantastisk bok om svenska naturväsen. Där är älvor, vittror, tomtar och troll i en salig blandning och med så stor fantasirikedom så jag fullständigt smälter. Jag älskar språket, beskrivningarna, humorn, ja helt enkelt de mesta med den här boken.
Trollen får ta en stor del i de här boken och alla har vi ju en uppfattning redan innan om hur troll ska vara. Här är de precis sådana fast lite dummare, lite fulare och framför allt lite roligare. Det är väl kanske inte trollen i sig som är roliga men Tildas tankar om dem och de beskrivningar hon ger oss är väldigt roliga och vid dessa tillfällen skrattar jag högt.
Jag gillar också att jag får lära känna vittran lite närmare. Det är ett väsen som jag personligen inte har så stor erfarenhet av och då är jag ändå ganska så bevandrad inom naturväsengenren då jag tycker det är så roligt. Astrid Lindgrens vildvittror har jag i och för sig hört talas om men de är väsensskilda från vittran Storm som vi får lära känna i den här boken. Det där med att det kommer fram nya väsen som jag sen måste googla lite extra kring ger mig väldigt mycket i min läsning.
Relationerna i boken är också intressanta. Jag blir ganska så glad medans jag läser att jag själv att passerat det där tonårsstadiet då man är egocentrerad, kär i tandrader och kompisarnas vara eller icke vara är hela ens existens. I den här boken tycker jag Tilda känns betydligt mycket mer sin ålder än i första boken och det gillar jag.
Slutligen kan jag bara konstatera att jag hoppas att det kommer fler böcker om Tilda och alla rådare/naturväsen och att jag inte ska behöva vänta alldeles för länge.
[...]
Jag ger boken 4+/5 i betyg.
Anna Höglund
Fantastiska berättelser
Wow! Jag verkligen älskar Elin Säfströms böcker. Att blanda humor, vardag och relationer med nordisk folktro och fantasy kan ju inte vara lätt, men Elin gör det med stor skicklighet. Hon skapar den perfekta blandningen och gör boken mångsidig och bred i sin handling utan att den känns hackig eller som resultatet av en vision om en bok om, ja, allt möjligt. För det här är resultatet av en sådan vision som lyckats, och boken är faktiskt bättreän En väktares bekännelser.
Det beror på att handlingen är ännu bredare här. Jag älskar att handlingen tar så många olika riktningar, särskilt i och med alla olika relationer och deras utveckling som man får följa. Handlingen känns också mer genomtänkt. Jag älskar känslan jag fick i slutet, för det drog verkligen ihop sig och plötsligt blev allt klart och tydligt, när alla små sidospår gick ihop. Precis så där som man nog drömmer om att det ska vara om man är författare... Och även om det är mycket som händer blir det aldrig rörigt eller för mycket, vilket ju är fantastiskt.
Det bästa med boken måste dock ändå vara språket. Jag verkligen älskar hur Elin skriver, för hon verkar vara en himla härlig person och språket speglar henne så bra. I vissa böcker är språket bra och kanske till och med fantastiskt, men det finns ingen personlighet i det. Det jag älskar med Elins språk är att hon vågar skriva som sig själv och låta sin personlighet sjunka igenom. Läser man vad hon skriver på sin blogg förstår man direkt att det är samma person som bakom Tildas berättarröst, och det gör verkligen att boken sticker ut.
Dessutom är ju språket underbart. Elin Säfström har verkligen lyckats perfekt med Tildas berättarröst och framställer som en alldeles vanlig tonåring med ett högst ovanligt liv. Ett liv som innebär stora faror och tuffa prioriteringar och situationer som är värre än pinsamma. Men allt är alltid med glimten i ögat, och det gör boken alldeles genomhärlig! Dessutom är boken lättläst och har ett bra flyt, tack vare lagom med detaljer. Och all humor: Jag älskar den! Man blir verkligen glad av att läsa och skratten avlöser varandra, vilket ju är underbart!
Ta bara den här: ”Troll brukar pimpa sig själva med sådant de hittar. [...] Traditionellt sett är det guld de föredrar, men stadstroll har sällan råd med det.” (s. 10). Det är ju så fyndigt, och bara ett av många, många exempel på hur vrickad världen i Visheten vaknar är. Och förresten älskar jag tanken med att modernisera folktron i och med just sånt som "stadstroll". Klockrent! Det gör boken unik, och det är verkligen klurigt och roligt gjort.
Och man måste ju älska alla bilder som målas upp: Missbrukande troll som drogar sig med älvasnö och en förfärad Tilda som gör upp en historia om sin pappas posttraumatiska stresssyndrom efter ett krig i Bosnien för att få polisen att gå vidare. Eller Tilda som ger sina kompisar lite för mycket av sin hembrygda glädjedryck. Det är som om Hogwartsexpressen krockade med en ungdomsroman fylld med kärlek och vänskap och råkade åka till Stockholm, som just blivit infiltrerat av den nordiska folktrons väsen i modern tappning.
Tilda Modigh då. Jag känner ofta igen mig i henne, vilket jag älskar, men sedan kan jag ju inte heller låta bli att skratta åt henne och hur hennes liv strular till sig hela tiden. Det är lite skönt att det uppenbarligen finns någon som har mycket större problem än jag själv, för ja, det känns på något konstigt sätt ganska verkligt det mesta. Jag gillar Visheten vaknar för att relationer får större plats. Den ger boken lite mer av ett budskap och en andemening.
Samtidigt ligger det en lättsam aura av skämtsamhet även över relationerna, vilket är skönt. Man glider aldrig för djupt ner i kärlek eller vänskap och problemen där, utan håller sig på en ganska behaglig nivå, vilket ju gör att mer utrymme ges till allt annat boken innehåller, utan att den blir 500 sidor lång, vilket är bra! För det hade helt ärligt blivit fel med för djupa tankar kring kärlek i en sådan här bok, och det är jag glad att Elin också förstått. Det känns som att många författare tror att det är nyckeln till att lyckas, men Elin bevisar att så inte är fallet!
Det finns bara en sak att klaga på: ”Jag tror inte att kassatjejen märker någonting annat än möjligen att jag häller i diabetesframkallande mängder socker”. (s. 170) För det första ska man skilja på diabetes typ 1 och diabetes typ 2, för det är två helt olika sjukdomar. Och det är inte att äta socker som ger diabetes typ 2 heller, utan många saker kan påverka. Läs gärna här (typ 1) och här (typ 2)! Men det ändrar inte min bild av boken, utan är bara något jag faktiskt vill uppmärksamma.
Visheten vaknar är faktiskt ännu bättre än seriens första bok och det tack vare den breda handlingen och alla gånger jag lurar fram och tillbaka och leds på villospår. Slutet är klockrent, och allt vävs skickligt ihop på kluriga sätt. Det bästa är språket, för det är så personligt, vilket skapar en unik närhet till författaren. Dessutom skriver Elin fantastiskt underhållande med lagom mycket allvar och detaljer. Jag älskar att boken är så lättsam och genomhärlig, för många verkar underskatta sådant, men här är beviset på att det går hem!
Betyg: ★ ★ ★ ★ ☆
Lexie
Tusen sidor
Visheten vaknar är fortsättningen på Elin Säfströms En väktares bekännelser som jag läste i somras. Att vänta in denna tvåa var lite som att vänta in julafton när en var barn. Inte underlättades det av att jag inte hade tid att läsa boken när den släpptes i september. Men nu, äntligen!
Tilda, som går i nian, kämpar vidare med att försöka hålla ordning på de olika rådare som finns i Stockholm, såsom troll, tomtar, trollpackor, vittror och älvor. Ingen jättelätt uppgift och jag gillar verkligen att läsa om Tildas annorlunda vardag. Mitt i det ovanliga har vi vanliga saker som att hålla sams med sina vänner, ha tid för eventuell pojkvän och även vara schysst mot mammas pojkvän – en knasboll som drar iväg mamman, Tilda och hennes bästisar på någon sorts överlevnadstur i Lappland. Samtidigt måste Tilda lura ut vad trollen i Stockholm håller på med. Något med en fest, någon som ska vakna upp och något med ett jungfruoffer. Inget lätt pussel. Tur att hon har mormor till hjälp. Eller ja, till viss hjälp. Och så har hon ett gäng rådare som svarar mer eller mindre villigt på Tildas frågor.
Visheten vaknar är spännande, charmig och rolig. Tilda har ett härligt sätt att se på rådarvärlden och det som händer med ett par snabba repliker – om inte annat i tanken. Hon bryr sig om sina vänner, men har svårt att få ihop allt och gör vad hon kan, även om det inte alltid räcker ända fram. Det är så lätt med missförstånd vänner emellan och det här med känslor… Hur vet man egentligen om man tycker om någon?
Även om jag nu råkar följa Elin Säfström sedan en tid tillbaka, bl.a. eftersom Elin är en engagerad författare och bloggare som kommenterar oss stackare som kämpar med att vilja bli författare (förstår inte hur du får ihop allt!), så vill jag inte tro att det påverkar mitt tyckande. För jag tycker jag verkligen om denna tvåa, precis som ettan. Utan att vara särskilt partisk. Det behövs liksom inte. Visheten vaknar är helt enkelt sådan litteratur jag gillar. Plus väl berättad med klurigheter och ett rappt, rakt språk. Läs den. Och ja, det underlättar förstås om du läser En väktares bekännelser först. Men ändå. Rekommenderas!
En bok att köpa, eller läsa lite mer om? Det gör du t.ex. här och här. Och så är det bara att vänta på trean nu då.
Helena
Skriva läsa leva
För ett tag sedan läste jag En väktares bekännelse, vilken är första boken i Elin Säfströms jättetrevliga ungdomsserie om tonårstjejen Tilda från Stockholm. Hon är tillsammans med sin mormor väktare över stadens alla tomtar, troll, älvor, vittror mm. Jag föll pladask för denna trevligt skrivna bok och när jag hörde att det skulle komma en uppföljare så ville jag absolut läsa den. Så nu är alltså uppföljaren Visheten vaknar läst.
[...] Det är så otroligt roligt att åter stifta bekantskap med Tilda och hennes vänner. Nu är det trollen som ställer till det för det är något stort på gång. Älskar verkligen att det är så fantasifyllt och att välkända platser i Stockholm kryllar av naturväsen. I denna delen är det inte bara fokus på alla naturväsen utan även relationer, känslor och förälskelser som hör tonårstiden till. Hela boken är så trevligt skriven och det är både spänning och massor med humor. Ja som sagt, älskar den här boken lika mycket som den första och ser verkligen fram emot att läsa mer om Tilda och hennes äventyr i någon ny bok. Snart hoppas jag!
Betyg: 4,5 / 5
Lena
Mest Lenas Godsaker
Att vara sexton år det är aldrig särskilt lätt, kompisar som inte kommer överens med varandra. Att vara kär och flera gånger vara påväg att få sin första kyss men alltid kommer det en älva eller tomte emellan. Att mamma träffat en ny kille som Tilda inte alls tycker om. Hunden Dumpe mår inget bra och Tilda är rolig för honom. Lite lite lättare blir saker när hon lyckas få en hustomte till farmor.
Mitt i alla detta så börjar trollen bete sig konstigt. Konstigt till och med för att vara troll. Visheten är påväg att vakna. Visheten är trollet som sovit i hundratals år och som när han vaknar ska ta sig ett människooffer ... Hur ska Tilda rädda världen/Stockholm undan Visheten? Är mormor att räkna med som hjälp?
Elin Säfström skriver med humor, värme och lurar läsaren på bästa sätt. Älskar när Tilda inser att hennes fördomar och att hennes tankar borde tänkas på andra sätt (vill inte spoila men sidan 281!!). Jag längtar efter fler böcker om Tilda!
Paula Högström
Prickiga Paula och böckerna
Jag gillar verkligen boken! Den är så rolig! Jag skrattade högt flera gånger, vilket är ett gott tecken på att den är väldigt bra. Eftersom Tilda egentligen är en vanlig tjej, fast med en uppgift att se till att rådare inte tar över Stockholm, blir boken inte långtråkig som en bok med bara tonårsproblem kan bli. Jag gillar att Tilda har problem med kompisar och har ett normalt tonårsliv och att rådarlivet är på sidan av. Även om de tar lika stor plats i boken gillar jag att det är blandat.
Språket är väldigt bra och tempot i boken är perfekt!
En riktigt bra bok som jag rekommenderar till alla!
Jag gillar verkligen boken! Den är så rolig! Jag skrattade högt flera gånger, vilket är ett gott tecken på att den är väldigt bra. Eftersom Tilda egentligen är en vanlig tjej, fast med en uppgift att se till att rådare inte tar över Stockholm, blir boken inte långtråkig som en bok med bara tonårsproblem kan bli. Jag gillar att Tilda har problem med kompisar och har ett normalt tonårsliv och att rådarlivet är på sidan av. Även om de tar lika stor plats i boken gillar jag att det är blandat.
Språket är väldigt bra och tempot i boken är perfekt!
En riktigt bra bok som jag rekommenderar till alla!
Elin Sävströms inträde på ungdomsboksparnassen 2016 med En väktares bekännelse var något att storligen glädjas åt. Nu är fortsättningen här, Visheten vaknar, och den håller fullt ut det debuten lovade. Elin Sävström [...] har skapat en egen genre, svensk folklore-fantasy. Som stadig grund för de underfundiga händelserna ligger just språket - lustfyllt och leksligt. [...] Oavbrutet spännande, mjukt ömsint och med ett slut som tack och lov pekar mot en fortsättning. Helhetsbetyg: 5.
Gull Åkerblom