Recensioner av En väktares bekännelser
Rolig och skicklig fantasydebut om Tilda, en tonårsflicka som av sin farmor ärvt den stundtals tunga plikten att hålla rätt på alla väsen som befolkar Stockholm. De magiska, alltså. Tyvärr är farmor borta på andra uppdrag, medan Tilda läxar upp motsträviga troll och tomtar, umgås med älvor och försöker få besvärliga jordvättar att flytta frivilligt. Samtidigt pågår hennes vanliga skolvardag, där klasskompisen Natta är lite jobbigt efterhängsen. Men människor börjar försvinna i stan.
Lotta Olsson
Dagens Nyheter
En väktares bekännelser – Årets charmigaste bok
Jag var väldigt skeptiskt till den här boken och hade bestämt mig för att inte ens läsa den. Den innehåller flera element jag normalt har svårt för i fantasy, nämligen urban fantasy och folktro. Tomtar och troll och sådant är liksom inte min grej. Men så läste jag alla hyllningar och en intervju med författaren och kände att nja, kanske ändå? Och det var ju en jäkla tur, för det här är faktiskt helt underbart bra.
Det blir liksom aldrig fånigt trots att det så lätt hade kunnat svänga över. Jag är själv förvånad över hur genuint allt känns. Att Tilda åker runt på sina inlines i Stockholm om kvällarna och haffar bråkande tomtegäng känns liksom inte ett dugg märkligt. Säfström lyckas hålla knasigheterna och språket på en sådan lagom nivå att det är charmigt, roligt och fantasirikt utan att det någonsin känns för mycket. Jag sitter och flinar mig igenom stora delar av boken. Som när Tilda ska försöka hitta en tomtetjej som heter Brålledunka. Eller kanske möjligen Bralledrimma, om det nu inte är Brilledracka? Något sådant.
Samtidigt finns det ett djup eftersom en vanlig tonåring alltid har sina problem. Tilda har dessutom inte bara de vanliga tonårsgrejerna att fundera på, utan även sina väktargrejer och familjehemligheter som kommer allt närmare ytan. Jag som inte är speciellt förtjust i diskbänksrealism tycker att Säfström även här balanserar det hela fantastiskt bra. Allt är lagom utan att vara lagom. Ingen mellanmjölk här inte.
En väktares bekännelser är kreativitet och charm rakt igenom. Jag föll totalt och för mig är det här årets charmigaste bok.
Katja
Bokhuset
En väktares bekännelser är en charmig, rolig och spännande ungdomsroman. Den är välskriven med ganska korta kapitel som gör att den blir snabbläst. Man vill bara läsa mera hela tiden för att få veta hur det ska gå.
Tilda gillar jag, hon har en skön humor och är en mycket modig tjej.
Boken är författaren Elin Säfströms debutroman och en mycket bra sådan, jag vill gärna läsa flera böcker av samma författare. Målgruppen för boken är ungdomar 12-15 år men jag tycker den också passar utmärkt för vuxna.
Betyg: ✿✿✿✿✿
Benita
Bokpool
En väktares bekännelser är en humoristisk och mycket välskriven debut. Det här är ungdomslitteratur med hög kvalitet! Det som charmar mig och drar med mig in i historien är den fullkomligt obetalbara tonen i berättandet. Jag brukar säga att jag inte gillar ”jag-formen” men här passar det utmärkt. Stundvis skrattar jag högt, och jag har inte tråkigt en sekund. Dessutom är boken lättläst, vilket var vad jag behövde. Skämmas över mina fördomar får jag också – övernaturligt funkar hur naturligt som helst i den här boken.
Tilda är på många sätt en helt vanlig tonåring, men också högst ovanlig. Just hennes humor, och Elin Säfströms förmåga att blanda in det övernaturliga i Tildas tonårsvardag (med tonårsbekymmer) är en styrka i boken. Den typen av fantasy är den som jag lättast rycks med i och gillar. Jag brukar vara högst tveksam till övernaturliga, men här dras jag fullständigt med.
Själva spänningsfaktorn är inte jättestor, men jag är hela tiden nyfiken på hur det ska gå och hur det ska sluta. Till skillnad från en del andra som läst boken så listade jag inte ut alla delar av upplösningen utan blir överraskad av vissa detaljer. Däremot så förstod jag innan Tilda några viktiga detaljer om andra personer.
Målgruppen är 12-15 år och jag ville absolut att vår 17-åriga dotter skulle läsa den då hon brukar uppskatta fantasy med humor. Hon gillade den väldigt mycket – hennes omdöme är att den är underbar med en bra blandning mellan en urban miljö och en övernaturlig värld.
Jag blev glad av att läsa En väktares bekännelser och skulle verkligen vilja läsa mer av Elin Säfström. Och gärna mer om Tilda!
Omdöme: Lättläst och mycket humoristisk ungdomsfantasy. Betyg: 4+
Lotten
Lottens Bokblogg
Eftersom att jag egentligen inte gillar fantasy och jag tänkte mig den här boken som en fantasybok var jag lite osäker på vad jag skulle tycka om den här boken. Men eftersom att Lexie på Tusen sidor skrivit bra om den tänkte jag att jag kanske också kunde gilla boken. Och det gjorde jag! Jag skulle nog inte kalla den för fantasy utan beskriva den som en ungdomsbok med inslag av nordiska väsen.
Det bästa med boken tyckte jag var att den hade en perfekt blandning av övernaturlighet och vardag. Världen med väsena vävdes in så naturligt att det kändes verkligt och realistiskt. Det är det jag tycker kan vara tråkigt med fantasyböcker, att de inte känns verkliga. Men i den här boken kom det verkligen mer naturligt. Jag har också blivit mer intresserad av nordiska väsen genom att ha läst flera böcker som handlar om den sortens väsen och tyckte därför att det var spännande att läsa om det på ett annat sätt. Jag gillar tanken på att rådarna finns omkring oss i det vardagliga livet. Samtidigt som man fick läsa om den övernaturliga världen fick man också följa Tilda i skolan med kompisar, kärleksproblem och jobbiga lärare, saker man kan känns igen sig i helt enkelt. Tilda är en ganska vanlig tjej som många nog kan känna igen sig men att hon är väktare gör det hela lite mer spännande- En väktares bekännelserinnehåller en mysig vardagsskildring med det lilla extra.
Boken är också rolig att läsa, historien är lättsam och har ett rappt språk. I vissa delar kunde det nästan bli lite för vanligt och tråkigt, men det räddades upp med otroligt spännande partier.
Jag gillade En väktares bekännelser, den innehöll en lagom blandning av vardag och väsen samtidigt som språket var bra och jag gillade huvudkaraktären! Nu är jag jättesugen på att läsa uppföljaren! Jag ger boken 4 av 5 ugglor!
Agnes Lindholm
Agnes bokblogg
Denna bok är vad jag har saknat i svenska ungdomsböcker. Jag kände redan på baksidestexten att jag skulle gilla den och den visade sig till och med vara bättre än vad jag hade hoppats på. Älskar humorn och alla tomtar och troll som Tilda (sam)arbetar med för att lösa olika problem. Samtidigt så känns hon som en vanlig tonåring med problem både hemifrån och i kärlek.
Det enda jag har att klaga på är att mysteriet var uppenbar och man som läsare satt bara och väntade på att polletten ska trilla ner för Tilda. Jag gillar ju smarta karaktärer och jag önskar att Tilda hade sett sambanden tidigare. Men utöver den tycker jag att boken är väldigt bra och håller hoppas verkligen på att det kommer en uppföljare!
Omdöme: Wow, riktigt bra!
Anna
Boktycke
Redan när jag läste handlingen så trodde jag att boken skulle falla mig i smaken, och jag hade verkligen rätt. Det här var en charmig, rolig och spännande fantasyberättelse som utspelar sig mitt i Stockholm. Här figurerar troll, tomtar, älvor och allehanda andra varelser som vår huvudkaraktär Tilda skall försöka hålla ordning på. Dessutom får hon utreda några försvinnanden där tillvägagångssätten är märkliga. Hennes metoder att lösa vissa problem lockar till skratt. Förutom Tildas minst sagt konstiga jobb så handlar storyn lite om hennes familjeproblem med en mamma som mår dåligt och en pappa som är död. Sedan är hon ju lite förtjust i Hakim, men dessa saker tar absolut inte över utan det är på hennes väktarjobb som storyn fokuserar mest. Språket är så lättsamt och hela berättelsen är otroligt fantasifull och jag kan absolut rekommendera både ung och gammal att läsa berättelsen.
Betyg: 4 / 5
Lena
Mest Lenas Godsaker
Det här är fantasy på bra nivå. Storyn är kvick, spännande och rolig och det går inte att inte älska Tilde och hennes något gamla, slitna hund. Det som jag tycker extra bra om med svensk fantasy är just hur den gamla folktron med tomtar och troll uppdateras till vår tid och placeras in i en spännande urban fantasy värld där Stockholm gör oväntat bra ifrån sig.
Mari
BookLover - ett rum av ord
Med mycket humor och ett rappt språk skildrar Säfström Tildas hektiska väktarvardag som ska gå ihop med skola och familj. Väktarlivet är hemligt förstås, vilket gör att Tilda tenderar att beter sig rätt märkligt inför bästa vännen Imane, och förstås även inför en hel del andra. Det blir rätt dråpligt (utan att vara farsartat – tack och lov) och jag gillar det skarpt.
Jag kan inte låta bli att tänka på Buffy, the Vampire Slayer, som också är kallad till att slåss mot monster. Inte för att Tilda slåss så mycket, men ändå. De har sina likheter med sina hemliga dubbelliv som ingen får känna till och som sätter dem i en del för andra svårbegripliga situationer. Roligt med starka tjejkaraktärer som står ut. För det tycker jag verkligen Elin Säfström lyckas med i denna En väktares bekännelser. Rekommenderas!
Helena
Skriva läsa leva
Visste du att det finns väktare som inte vaktar varuhus eller kör värdetransporter, utan skyllar oss vanliga dödliga från troll, tomtar, vättar, älvor och andra figurer? Om detta berättar Elin Säfström i boken En väktares bekännelse. Vi får träffar Tilda som är just väktare och hennes mormor som har samma yrke. Nu jobbar Tilda inte heltid, utan oftast är hon en helt vanlig skolelev, men hon kan se alla övernaturliga väsen som vi andra inte ser. Det gör att hon också får en hel del uppdrag att rädda oss från dem, som t.ex. att få ett gäng jordvättar att flytta från skolans källare.
Det här är Elin Säfströms debutbok och det jag gillar är hennes humoristiska sätt att skriva. Däremot är jag helt klart fel person för den här boken. Jag har nämligen väldigt svårt för att köpa den parallella världen som Säfström målar upp. Egentligen tycker jag att det är kul att våra klassiska svenska väsen får ta plats i en fantasybok, men som fantasyskeptiker blir det lite för osannolikt. Kanske för att jag inte riktigt rycks med i intrigen.
Men gillar du fantasy med en stor portion humor och är sisådär tolv år tror jag att du skulle gilla En väktares bekännelser. Och det är ju just den målgruppen boken är skriven för.
Linda O
Enligt O
I början är jag road men ändå lite skeptisk. Road är jag framförallt av huvudpersonen, väktaren Tildas befriande självklara framåtattityd, men skeptisk till tillståndet att hon och mormor är de enda väktarna i hela Mellansverige. Det ska tydligen räcka trots att det händer saker med rådare på var och varannan gata, var och varannan dag. Något Stockholmsfokuserat. Min skeptism vänder sig alltså mot sanningshalten i en urban fantasy full av tomtar, troll och älvor...? Hm. Men mot slutet av boken knyter Elin Säfström snyggt ihop hela berättelsen och jag inser att jag tycker riktigt bra om det hela. (Det där med resten av Mellansverige får passera.) Och till råga på allt inser jag att Tilda skulle gått riktigt bra ihop med Percy Jackson. Jag tror det skulle gillat hänga med varann. De har i allfall helt klart sin attityd gemensamt. Det finns mer att skriva om för Elin Säfström i den här världen, som hon skapat, om hon vill... Riktigt roligt med ännu en författare som skriver fantasy där det är våra nordiska väsen som gäller.
Boel
Böcker emellan
Jag tycker En väktares bekännelser har en sjukt tråkig framsida. Tycker dessutom titeln är intetsägande. Hade inte mitt Instagram-flöde uppmanat, tvivlar jag på att jag plockat upp den. Tur då att det finns tipsare på socialamedier!
Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De kallas rådare och allt som oftast lever de i fred och harmoni med människorna. Kanske mest för att människor inte ser dem alls, och det är tack vare väktare. Tilda är väktare, liksom hennes mormor och just nu har Tilda fulla ansvaret för Stockholms rådare eftersom mormor är i Norrland och bråkar med jättarna där. Mormor anser det vara en Plikt! Tilda lutar dock åt att vara väktare är lika med ett otacksamt jobb med noll betalning. Särskilt nu när hon ska sköta allt. Plus gå i skolan! Och i skolan finns bästisen som börjar surna till över Tildas undvikande svar och beteende. Där finns också Hakim med ögon som gör Tilda knäsvag, men även himla Natta. Natta som är graciös och vacker och Hakims vackra ögon tittar på allt för ofta.
Sen börjar barn försvinna. Och skolans källare blir invaderad av jordvättar och mormor slutar svara i telefonen. Livet som väktare alltså! Inte lätt!
Jag gillade den här boken mycket. Den var underhållande och full av bra detaljer som förklarar exempelvis varför rådare verkar föredra storstäder. En väktares bekännelser är helt enkelt väldigt bra fantasy (eller kanske magisk realism?) och jag tycker att det är extra kul att läsa om en stad jag besöker på regelbunden basis.
Karolina
Bubblan i bibblan
Intressant och annorlunda! Enligt baksidan en modern fantasy uppblandad med nordisk folktro - full av trolldom och mystiska väsen. Och precis så är det! Dessutom mitt i Stockholm!
Tilda är berättaren, som med en skön humoristisk ton försöker få läsaren att förstå allt det sanslösa hon är satt att lösa. Eller nej, egentligen inte lösa, för hennes mormor som gett henne uppdraget att vara hennes stand-in medan hon själv åkt till Norrland för att lösa en massa rådarproblem som uppstått, trodde nog inte att Tilda skulle behöva lösa någonting. Utan egentligen bara fortsätta att vara väktare, och därmed hålla Stockholms sagoväsen under tukt och förmaning och inte hitta på jäkelskap, som t ex att visa sig för människor. För väktare är de, Tilda och hennes mormor - de ser, kommunicerar med, och håller ordning på alla tomtar och troll, jordvättar och älvor och allt annat oknytt som lever sina liv parallellt med oss människor, mitt ibland oss. Fastän vi inte kan se dem. Häxor och svart trolldom vill de helst inte veta av, men nu när Tilda är ensam på täppan börjar förstås ett rykte gå bland olika rådarfolk - något skumt är på gång, någon med extra starka förmågor verkar få folk att försvinna! Två barn har gått upp i rök, sedan några tonåringar... och sen Tildas bästis Imane!
Samtidigt blir hon oerhört störd av tjejen Natta i skolan - som hon bara inte vill gilla eftersom hon har en känsla av att killen Hakim, som Tilda är smått förtjust i, är fascinerad av henne - för Natta är som ett plåster på Tilda, vill ta kontakt, vara vän.. Vad är hon för skum en, egentligen? Och vad är det för märklig killälva som dyker upp i tid och otid och som inte beter sig som de skygga älvorna brukar göra? Det är mycket som vilar på Tildas axlar just nu, och inte får hon kontakt med mormor i Norrland heller... och hennes egen mamma lever i sin pillervärld... så hon besöker sin dementa farmor mitt i alltihopa för att försöka få klarhet i varför hennes pappa valde att ta livet av sig innan hon ens var född... Ja, det är många förvecklingar som otroligt nog hänger ihop.. inget är som det synes vara!
Riktigt trevlig läsning, av en ovanligare sort. Och språket, tonen, gillar jag mycket!
Tuija
Boksnack
Förlaget Gilla böcker ger till stor del ut böcker för unga som funkar hur bra som helst även om man, som jag, är 30 going on 40. För En väktares bekännelser är målgruppen dock satt till 12-15 år och jag känner mig faktiskt bitvis för gammal för den. Det handlar delvis om att intrigen blir lite för genomskinlig, delvis om huvudpersonens väl skildrade ålder, hennes svärmande för Hakim och just detta med hur pinsamt allting är. Allt detta gör säkert romanen utmärkt för sin verkliga målgrupp, och mycket mer än så kan man kanske knappast begära. Säfström skriver in sig i en tradition av första persons- eller till och med dagboksskildringar med en direkt, galghumoristisk ton som brukar tilltala läsare i nedre tonåren.
Själv är jag framför allt förtjust i det här med att placera in väsen från nordisk folktro i en modern, urban miljö. Att det hänger troll i tunnelbanan och tomtegäng i skejtparkerna eller finns krogar och butiker dolda med magi för oss vanliga dödliga är ett fantasieggande koncept. Möjligen måste jag sätta lite frågetecken för själva väktarorganisationen – hur kan det rimligtvis fungera att en enda person är ansvarig för hela landshalvor när Tilda uppenbarligen har mer än nog att göra enbart innanför tullarna?
Kanske kan vi få veta mer om det i en uppföljare? Den här världen känns ändå klart värd att återvända till.
Ella Andrén
dagensbok.com
Detta är den sista boken som jag läste 2016. Och visst avslutade jag året på topp!
...
Wow! Det här är lätt en av de bästa böckerna jag läste 2016. Jag fastnade direkt för den spännande historien. Jag gillar verkligen blandningen av Tildas privatliv och hennes väktarliv. Boken är lagom lång, har ett lättläst språk och en väldigt intressant historia som gör att den snabbt läses ut.
Genom historien får jag som läsare ta del av olika typer av ledtrådar så att jag också kan lösa problemet som dyker upp. Detta gör att jag ganska snabbt räknar ut hur det ligger till i staden, vem som är den onda, men sen visar det sig att jag har blivit lurad och så kommer jag på den riktiga skurken istället. Perfekt balans i ledtråderiet så att intresset och spänningen hålls uppe, men allt inte avslöjas på en gång.
Tilda är enligt mig en underbar karaktär. Väldigt realistiskt. Hon har en favoritlärare, som blir ersatt av en lärare som hon inte alls gillar, hon har sin kompis, kärleken Hakim som inte verkar vara kär i henne. Allt är inte tipp topp, och så ser det ju ut hos en tonåring.
Omslaget är så fint! Dock lite svårt att fota, med de skimriga bokstäverna.
Jag vet inte vad det var som gjorde att "En väktares bekännelser" så sjukt bra. Jag kan inte sätta fingret på det, alltså så är helheten bra. Alla delarna fungerar bra, underbart språk, rolig och spännande historia, det finns humor och charm, igenkännande karaktär. Riktigt, riktigt bra! Stark rekommendation!
Lakritsboken
Bokskåpet
Tänk dig en korsning mellan 70-tals deckaren Columbus, Arkiv X och Trolltyg i Tomteskogen, föreställ dig sedan att det utspelar sig i Stockholms innerstad och att huvudpersonen är 15 år – då har du en ganska god bild av Elin Säfströms bok En väktares bekännelser.
Tilda Modigh är en 15-årig tjej som har ärvt väktarblodet. Tillsammans med sin mormor ser hon till att rådisarna (tomtar, troll, mylingar m.fl. svenska väsen) inte hittar på några dumheter vilka skulle riskera den sköra balans som råder mellan människornas- och väsendenas värld. Tyvärr blir Tildas mormor kallad till Norrland för att hjälpa väktaren där att stävja ett uppror bland trollen och Tilda blir ensam att vakta Stockholm – samtidigt smider någon mörka planer … Behöver jag säga att hon får händerna full?
Säfströms ungdomsroman är en underhållande ungdomsbok med jargongen och tempot hos en deckare – skrämmande? Knappast! Men rolig – läs den!
Carin Blom
Bibblobloggen
Jag har funderat ett tag på om jag borde skriva någonting om En väktares bekännelser. Det känns ju lite underligt att diskutera en bok av någon jag faktiskt interagerat med upprepade gånger här i cyberspace (förresten används det här ordet över huvud taget längre? Känns väldigt nittiotal). Nåväl, efter att ha sovit på saken i cirka två månader kom jag fram till att det är klart jag borde. En väktares bekännelser är nämligen en riktigt trevlig bok som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Huvudpersonen Tilda bor i Stockholm och är en så kallad "vanlig tonåring" (mer om detta nedan), med den enda skillnaden att hon och hennes mormor är ansvariga för att diverse sagoväsen håller sig på mattan. Och det är ingen liten uppgift för på Stockholms gator trängs tomtar, vättar, älvor och andra så kallade rådare, som ställer till med både det ena och det andra. När mormor åker iväg på uppdrag till Norrland blir det Tilda som får försöka hålla ordning i en allt mer kaotisk stad, där människor dessutom plötsligt börjar försvinna.
Jag har, som jag nämnt här på bloggen ett otal gånger, alltid haft lite svårt för uttalade tonårsböcker (medan jag däremot älskar böcker för en något yngre målgrupp). Kanske är det för att typiska "unga" teman som uppror och uppslukande förälskelse inte är mina favoriter, vem vet. Jag nämner det här eftersom ett av de vanligaste omdömena om karaktären Tilda är att hon är en sådan verklighetstrogen tonåring och jag var därför tveksam till om detta skulle vara något för mig. Men jag måste säga – jag gillar Tilda. Hon är sympatisk när hon försöker ordna upp situationen efter bästa förmåga och är samtidigt trovärdig i sin frustration när allt börjar gå åt pipan. Och hon har humor. Faktiskt en hel massa av den varan, utan att det för den sakens skull går överstyr och blir flamsigt.
Den största behållningen för mig blir dock språket. Jag skulle klassificera En väktares bekännelser som lättsam underhållning (jag sträckläste den på två dagar), men det är underhållning med finess, med ett språkbruk som lyckas vara både ungdomligt och ganska avancerat. Det var med varm hand som jag rekommenderade boken till en svensklärare i min närhet, just för språkets skull.
Och ingen press nu Elin, men det är nog fler än jag som väntar på tvåan.
Bara hittepå
Jag hade helt ärligt inga förväntningar på den här boken alls, och det är åtminstone en av anledningar till att jag blir så positivt överraskad. Det är inget mästerverk, men det som utmärker En väktares bekännelser är författarens taktik. Elin Säfström har inte tagit sig vatten över huvudet och försökt skriva något över hennes skicklighet. Istället har hon accepterat sin nivå, och utifrån lyckats skapa något unikt och oväntat, och det är unikt.
Det första som slår mig är hur snäll och trevlig boken är. Den är så gullig och mysig att läsa. Det är lite bråk, våld och sorg, men den sammanlagda läsupplevelsen är bara trevlig. Kärleken och vänskapen är klassisk, men det är trots allt bara en liten del. Resten är unikt, och idéen att skriva den så här gör boken riktigt underhållande. Stackars Tilda avskyr sin väktarroll till viss del, och den ger henne stora problem och är snyggt kopplad till vardagen.
Redan på sida ett ser jag att det här kan bli något bra, för boken har ett lättsamt språk, samtidigt som det är så rakt på. Tilda är verkligen rapp i orden och en lyckad berättarröst. Boken har ett bra flyt, tack vare ett i allmänhet väldigt rappt och underhållande språk. Trots att det inte är någon ansträngning alls att läsa, känns det nu som om jag skulle kunna ta över efter Tilda som väktare, och det är en imponerande bedrift av Elin Säfström.
...
Tilda är en helt vanlig, ung tjej och att skapa hennes så är ett smart drag av Elin Säfström. Hon låter Tilda ha problem, uppleva pinsamma situationer, jobbiga lärare, obesvarad kärlek. Allt det här leder till att man som läsare kan känna en så enorm sympati med Tilda, vilket är riktigt bra, för det gör boken ännu bättre. Jag tycker ofta synd om Tilda, för hon skämmer verkligen ut sig och har det riktigt tufft. Inget är en dans på rosor, och det uppmärksammas.
När det närmade sig slutet antecknade jag "uppenbar". Sidor senare satt jag i princip gapande och undrade vad som just hände. För det uppenbara var bara ett villospår. I själva verket kom en riktigt stor tvist. Den här tvisten fick boken att växa så mycket i mina ögon, för då insåg jag hur talangfull författaren faktiskt är. Utan den hade boken blivit tråkig, men nu trappades spänningen upp och boken slutar på topp.
En väktares bekännelser är ingen läsupplevelse jag kommer minnas länge, men läsvärd, det är den. Idén är unik och riktigt intressant att läsa om. Balansen mellan vardag och fantasy är klockren, och jag älskar verkligen hur mycket Elin Säfström låter Tilda bjuda på sig själv. Sidorna fylls av hennes rappa språk, syrliga humor och trubbelfyllda liv. Rådarna gör boken speciell, även om resten är ganska klassiskt. Och slutet - Så oväntat, så bra!
Lexie
Tusen sidor
Så bra! Älskar hur varelserna från nordisk mytologi fått liv och placerats i nutida stadsmiljö och jag faller motståndslöst för Tilda, en femtonåring som känns äkta med sin blandning av kaxighet, osäkerhet och sinne för humor. Det är en bok där läsningen flyter som en varm kniv genom smör och där man fnissar allt som oftast (blickarna man får på bussen!) för lösningarna på rådarproblemen är oftast hejdlöst underhållande. Men boken har också mycket allvarligare lager med besvikelsen på mamman, bästisen som börjar tröttna på alla ursäkter och bortförklaringar och farmoderns alzheimer. Skurken var väntad, men jag hade inte räknat ut drivkraften bakom handlandet. Enda saken som jag hade svårt att tro på (jag köper alltså värstingtomtegäng och hundätande troll rakt av) är mammans vägran att se vad som pågår.
Det här är första boken där jag efter läsningen mejlat ett förlag för att hoppfullt fråga om en uppföljare är planerad och jag fick följande svar: Tack för ditt mejl! Det finns planer på en fortsättning, men det kommer att dröja ett bra tag innan den är aktuell för utgivning. Men kul att du gillade den första! :) Så Yay! Det kommer åtminstone en till. Gillar omslaget också, med rådare i guldkontur. Och är du lika vuxen som mig så bortse från den angivna åldersgruppen, en bra bok är en bra bok!
Helena
MsHisingen
En väktares bekännelser är en unik och härlig ungdomsbok för både er som gillar fantasy och ni som inte gör det! Bokens blandning av realism och nordisk mytologi känns väldigt trovärdig (om man kan säga så). Tilda är en helt vanlig femtonåring, förutom då just den här väktargrejen som hon egentligen inte alls är speciellt road av. Men jag som läsare är väldigt road av tomtar som hittar på bus, jordvättar, älvor och alla andra varelser som dyker upp i boken! Det blir en väldigt skön kontrast till de vardagliga tonårsproblem som Tilda också brottas med. En underhållande bok och jag hoppas att det kommer fler om Tilda och de andra. Läs genast, boken är superlätt att dras in i!
Amanda
Bokpärlan
Jag gillar tanken på att hela Stockholm skulle vara fullt av vättar, tomtar, älvor och troll. Inte bara i Stockholm för den delen, de finns överallt. Men det är i Stockholm som Elin Säfströms bok En väktares bekännelser utspelar sig. Kanske är det för att det är jul snart som jag gillar boken extra mycket. Det behövs lite magi i en grå vardag då julkänslan inte riktigt vill infinna sig.
Jennie
Världens bästa bok
Egentligen så hade jag inte tänkt att läsa den här boken, men när det kom ett mejl från författaren så kollade jag runt lite på vad andra tyckte och insåg att det här kunde nog trots allt vara något för mig. Det finns på tok för lite tomtar och troll i min läsning.
Det är onekligen lite speciellt med allehanda olika mytologiska varelser som rör sig på Stockholms gator och torg. Jag får en bra känsla för miljön, men det hade nog varit ännu mer speciellt om jag hade känt till Stockholm bättre. Dock stör det mig lite, som Lundabo, att omslaget är från Lund, inte Stockholm. I alla fall så befinner vi oss i vår verkliga värld, men med knorr skulle man kunna säga.
Boken är väldigt snabbläst, det tog bara några timmar att läsa ut den, mest tack vare att det var spännande och intressant, men de korta kapitlen hjälpte till. Det fanns liksom alltid tid för bara ett kapitel till. Språket är väldigt rappt och utan onödiga krusiduller. Det finns inga onödiga utsvävningar. Precis i min smak. Jag gillar hela tonen i boken.
Tilda är en mycket speciell person och något så ovanligt (i böcker skrivna av vuxna) som en trovärdig 15-åring. Jag gillar henne. Mycket. Hon är modig (hon heter ju till och med det) och lite lätt cynisk (min favorittyp när det gäller humor). Hon har en stor portion integritet, något som annars verkar vara ovanligt nu för tiden, och trots att hon hela tiden oroar sig för att göra bort sig så bryr hon sig egentligen inte. Tilda ser sig dessutom överhuvudtaget inte som ett offer, trots att hon skulle kunna ha anledning att göra så. Först reagerade jag på hennes vuxna språk och ordval, men när jag fick veta att hon älskade svenska så köpte jag det också. Jag kan verkligen känna igen mig i Tilda, som 15-åring, minus den magiska delen då förstås.
Det som möjligtvis drar ner betyget något är förutsägbarheten. Efter bara några kapitel hade jag listat ut alltihop, planteringarna var väldigt tydliga. Lite irriterad blir jag över att Tilda inte ser allt det som är uppenbart, men hon är ju bara femton och har huvudet fullt av massor av annat. Nu är det inget som stör i det stora hela, för detta är ändå mycket spännande. Speciellt imponerad blir jag över författarens fantasifulla namn på alla varelser.
Detta är inte bara en fantasy utan även en sorts uppväxtskildring och jag tycker Elin Säfström gjort ett riktigt bra jobb med balansen här. Jag tycker det är på tiden att nordiska väsen får vara med i en bok. Vem gillar inte tomtar, troll och älvor liksom. Jag hoppas verkligen att det kommer minst en bok till om Tilda för jag vill veta hur det går för henne.
Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 4,3 (beräknat på 6 betyg). På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 25 betyg).
Jag ger den 4,0
Monika
Bokföring enligt Monika
Så otroligt förtjust jag blev i Tilda! En tjej med skinn på näsan och massa humor, hon är en helt underbar karaktär och jag älskar hennes listor! Dessutom så känns Tilda som sin ålder, hon är femton år, olyckligt kär i Hakim och tråkig skolgång. Ibland blir det lätt att författaren missar att hålla reda på sin karaktärs ålder så att de antingen känns för vuxna eller för barnslig men här blir det helt rätt tycker jag.
Det är minsann inte lätt att vara ensam rådare i stan och försöka hålla reda på alla oknytt som ställer till besvär. Jag är extra förtjust i urban fantasy som utspelar sig här i Sverige och där författaren tar vara på och använder sig av den rika flora av oknytt och väsen vi faktiskt har här i Sverige. En väktares bekännelse är en smart och uppkäftig urban fantasy som verkligen tar vara på just detta men samtidigt bygger författaren upp något helt nytt. Författaren har skapat en väl sammansatt handling fylld med intressanta och fascinerande folk och varelser. Det är en genomtänkt berättelse där det faktiskt känns helt trovärdigt att det springer runt både tomtar och troll på gatorna i Stockholm.
En väktares bekännelse är en smart, underhållande och humoristisk urban fantasy som jag varmt kan rekommendera! Kika även in på författarens hemsida som bjuder på mycket fina extra detaljer som tex en karta över Stockholm och de platser där boken utspelar sig. Kika in Här!
Helen
Midnatts ord
Fantasy ÄR inte min grej. Det har jag sagt många gånger, men lika många gånger har jag överraskat mig själv genom att läsa fantasy som jag faktiskt gillar. Jag hade nog aldrig läst En väktares bekännelser om det inte var för att Elin Säfström frågade om jag ville ha ett ex, och jag är glad att jag tackade ja. Det här nordisk folktro, urban fantasy, och helt vanliga tonårsproblem mixade med humor och spänning till en fartfylld och underhållande historia.
Egentligen är kanske själva historien sekundär - det är karaktärerna som gör historien. Jag gillar speciellt Tilda - som är alldeles supervanlig och superovanlig på samma gång. Hon är en femtonåring med allt vad det innebär - men är samtidigt en väktare med pondus som håller ordning på de allehanda udda figurer som befolkar Stockholm. Och däribland finns några oförglömliga karaktärer som Knappeman och Grummegänget som är en samling sköna typer.
Den är satt som 12-15 år, men jag skulle nog vilja sänka den gränsen och se den som lika läsvärd även för 9-12-åringarna. I alla fall läser min 10-åring den med förtjusning just nu. (Tanken var att vi skulle läsa den ihop, men tja.. enligt devisen "if you snooze, you lose" så råkade jag läsa ut den på egen hand, jag kunde inte sluta när jag börjat...) Så ja, den är läsvärd även för oss betydligt äldre läsare. Och för oss som inte gillar fantasy...
Hyllan
Först och främst vill jag tacka författaren, Elin för den fina förfrågan om jag ville läsa En väktares bekännelser och för boken såklart, tack så mycket!
Handlingen var intressant från första sidan och även om jag tyckte att första halvan var en aning långsam så gjorde det inte särskilt mycket för det var bara härligt att få läsa om alla varelser som fanns, för vi får träffa alla möjliga varelser som tomtar, älvor, jordvättar och till och med en trollpacka! Dessutom fanns det mycket humor som gjorde att det blev en mycket underhållande läsning vilket alltid uppskattas.
När det gäller karaktärerna hade jag lite problem med Tilda i vissa situationer men hon var ändå intressant att få följa, och jag tyckte både om hennes mormor, älvan Vide, och hunden Dumpe var ju bara för söt.
En väktares bekännelser bjöd på en underhållande och charmig läsning och även om boken är skriven för yngre åldrar tycker jag definitivt att den passar utmärkt för alla! Slutet var även väldigt bra och spännande, och jag hoppas att det kommer en uppföljare i framtiden för jag skulle gärna läsa mera om Tilda och hennes väktaräventyr!
Betyg 6,5/10
Jamie
En blogg för bokugglor
I Elin Säfströms En väktares bekännelser ( Gilla Böcker) möter vi Tilda. Precis som sin mormor har Tilda ett uppdrag, hon är väktare. Det innebär att hon ska hålla koll på alla troll, älvor, tomtar och annat oknytt så att de inte visar sig för människor och inte ställer till det. Ett uppdrag som ibland kan vara nog så besvärligt som när det gäller att avhysa jordvättar ur skolans källare eller att läxa upp ett gäng överförfriskade tomtar som skojar med småkillar. Men nu, när Tilda dessutom är ensam väktare i hela Stockholm eftersom mormor hjälper till i Norrland, sker det märkligt kusliga saker. Barn och ungdomar försvinner spårlöst och det går rykten om en riktigt ond häxa.
Tilda är samtidigt en helt vanlig tjej som går i nian och har alla de tankar och bekymmer som femtonåringar har. Hur ska hon reda ut allt detta? Mysryslig, spännande och mycket välskriven med ett målande språk som man alltför sällan stöter på i ungdomslitteraturen.
Karin Anderberg
Skånska Dagbladet
Vad handlar boken om? Tilda Modigh är en väktare, precis som sin mormor. De ska se till att alla tomtar, troll, älvor och andra övernaturligheter inte blir upptäckta av människor, och inte skadar dem heller. Men nu har mormor fått ett uppdrag i Norrland, Tilda är ensam, och det håller på att gå mycket snett. Vad tycker jag?Det här är en riktigt bra fantasybok, jag skulle säga urban fantasy, alltså med mycket vanligt vardagsliv inblandat också. Och det gör inte boken sämre alls att man får fundera på kompisskap, mammor som inte riktigt orkar och farmödrar som inte minns så bra. Det är också jordvättar som flyttar in i skolans källare, värstingtomtar, troll som dörrvakter, och väktarjobbet flyter på någorlunda för Tilda och hennes (till största delen) hund – tills det börjar försvinna folk.
Sara Pepparkaka
Bokhyllan i pepparkakshuset
Jag kan förstå att man som författare kan känna "frak, nu ska jag vara tvåa efter Backman". Visst, hur kul kan det vara när jag nyligen postat hyllningarnas hyllning om Björnstad?
Rätt kul faktiskt. "En väktares bekännelser" var precis den bok jag behövde just då.
Grejen är att jag som bekant gillar det här med tomtar och troll. Jag jobbar i John Bauers Jönköping så jag antar att det har nåt med dricksvattnet att göra. Det var faktiskt så att jag för ett par år sedan skissade lite på ett manus som nog egentligen kan jämföras med en mash-up av Martin Jerns "Svensk Synd" och den här utan men att ha läst nån av dem (obviously). Det råkade bara vara på samma tema. Jag hade till och med börjat på prologen. Kanske tar jag upp den tråden igen, kanske inte. Tills dess fungerar "En väktares bekännelser" alldeles utmärkt.
Jag gillar väldigt mycket med Elin Säfströms debut. Framför allt gillar jag att den har ett humoristiskt anslag som gör att den skiljer sig från den gravallvarliga diskbänksfantasy som vi är vana vid, framför allt i den svenska fantastiken. Inget fel i allvar, men ibland behöver man få fnissa lite också. Säfström lyckas väldigt bra med det utan att dra det till en sorts Terry Pratchett-kopia, snarare mer åt kärleksfull vinkning från andra sidan gatan. Bland annat är grejen med tomtarnas skäggväxt oavsett kön lite som en blinkning åt Skivvärldens dvärgar där ungefär samma sak gäller.
Jag gillar också huvudpersonen Tilda väldigt mycket och för en gångs skull tycker jag att hon faktiskt känns helt on point som femtonåring. Till skillnad från kidsen i exempelvis närbesläktade "Djupgraven" så tycker jag att hon "är sin ålder" och det verkar ju tydligen vara svårare att skriva än vad man tror. Det är helt seriöst en av de absolut största styrkorna med boken att Säfström är mitt i prick med sina karaktärer på den punkten. Persongalleriet i allmänhet är bra och varierat från hustome till bästa kompisen Imane, och som hundägare känner man ju lite extra för Dumpe, det gör man ju.
När det gäller intrigen har jag egentligen inga större klagomål heller- kanske är "skurkens" motiv lite i tunnaste laget, men å andra sidan finns det betydligt sämre anledningar till att göra som hen gör trots allt. Det jag kan känna är dock att mysteriet i sig är lite för mycket i bakgrunden i första halvan av boken men å andra sidan har det en hel del att göra med att karaktärerna och världen ska introduceras så det kanske är ett övergående problem till kommande böcker. Världsbygget är för övrigt helt underbart – jag älskar alla tomtar och inte minst tomtarnas namn, uppenbarligen hade nån roligt i författarfåtöljen… och jag känner absolut att jag behöver en hustomte. Helst igår. Ingår det verkligen inte i hundraåriga torp?
Som sammanfattning är det här alltså en trevlig ny bekantskap som skiljer sig på ett positivt sätt genom sin humor och sina trevliga karaktärer. Den har inte marknadsförts jättemycket vad jag sett men är faktiskt en liten pärla väl värd att unna sig så här i höstmörkret!
David
Old Adult Reads Young Adult
Tilda är väktare, med uppgiften att se till att alla tomtar, troll och andra varelser inte stör människor. I vanliga fall har hon sin mormor till hjälp, men just nu är hon bortrest, så Tilda får ta hand om allt själv. Självklart blir det en hel del trubbel, som jordvättar i skolans källare, rykten om en stor överträdelse och dessutom en massa andra vardagsproblem att ta tag i, som skola, vännen Imane och snyggingen Hakim.
Jag var lite tveksam till att läsa denna bok, eftersom jag sällan läser om tomtar, troll och andra övernaturliga varelser. När jag fick en förfrågan från författaren blev jag dock mer nyfiken och tackade jag till en bok. Det var tur, för jag gillar boken! Jag gillar att det övernaturliga kommer in i vår verkliga, väldigt oövernaturliga, värld. Eftersom vi vanliga människor inte ser de där figurerna, känns det mer trovärdigt att de faktiskt skulle kunna smyga omkring utan att vi ser. Jag dras med i den där stämningen.
Att boken utspelar sig i Stockholm är det ingen tvekan om. Det nämns ofta vilka gator Tilda väljer och vilka parker hon och hunden Dumpe håller till. Det bidrar förmodligen till en ännu mer stämningsfull spänning för dem som bor i Stockholm eller känner till staden. Eftersom jag inte är en av dem kände jag mig dock exkluderad ibland. Jag struntade i gatunamnen, jag hängde ändå inte med. Det kändes tråkigt emellanåt. (I kontrast till detta nämns det att Tildas mormor är Norrland. Plötsligt är författaren väldigt diffus i beskrivningen.)
Huvudpersonen heter alltså Tilda. Hon är en helt vanlig tonåring med en deppig mamma, ett lite komplicerat förflutet, en väldigt bra vän och en förälskelse. Dessutom har hon alltså ovanliga förmågor. Jag gillar att hon är lite klumpig, har svårt att se vad som verkligen händer och att hon snurrar till det. Det är kul att läsa om en "udda" tonåring som inte är så tillrättalagd. Jag gillar också Tilda inte får berätta om sitt uppdrag, vilket komplicerar det med vännen Imane. Plötsligt måste Tilda lägga väldigt mycket tid på sitt uppdrag, och ni kan nog gissa vad som händer med vänskapen då.
Det här är en spännande, verklighetstrogen fantasyberättelse. Det övernaturliga får ta stor plats, samtidigt som det utspelas i ett helt vanligt Stockholm. Under läsningens gång hade jag gärna läst lite mer om vardagen, men jag tycker att slutet följer upp allt på ett bra sätt. Rekommenderas till den som vill läsa en mysig, spännande, övernaturlig vardagsberättelse.
Sofie
Sofies bokblogg
Igår kring midnatt läste jag ut Elin Säfströms En väktares bekännelser med andan i halsen. Alltså verkligen. De ca 50 sista sidorna var SÅ spännande och bra dog lite.
Vad handlar den om då? Jo, om Tilda som är femton år och väktare. I hennes värld (eller kanske vår med VEM VET är ju ej väktare) finns det rådare lite överallt - hon har en hustomte, älvor dansar i parkerna om nätterna, troll kan jobba som portvakter och tomtarna har en egen liten bar. Men det är bara Tilda och hennes mormor som ser dem, för det är bara väktarna vändsynen inte påverkar. Väktarnas uppgift är att se till så att rådarna sköter sig och att stoppa dem ifall de tänker göra en överträdelse. Till sin hjälp har Tilda mormors gamla hund som känner på sig när en överträdelse håller på att ske och leder Tilda till den. Vanligtvis brukar Tilda mest vara mormors sidekick och inte ha så mycket ansvar, men nu var mormor tvungen att hjälpa Ankar-Stina i Norrland och då blev Tilda ensam med ansvaret över hela mellersta Sverige. Vilket är rätt jobbigt - speciellt då Tilda absolut och på inga villkor får berätta om väktarskapet för någon. Dessutom ser Hakims fantastiskt bruna ögon bara onaturligt vackra Natta och mamma bryr sig bara om sig själv och att äta Dumle. Och pappa hoppade framför ett tåg innan Tilda ens var född.
En väktares bekännelser är berättad lite som en dagboksroman där Tilda alltså är berättare. Språket är humoristiskt och ungdomligt och känns verkligen som Tilda hela vägen. Genom det får en en väldigt bra bild av Tilda och hon är en karaktär jag verkligen gillar. Hon skämtar mycket, är rätt så ironisk, blir rätt ofta irriterad på personer i henne närhet men gillar dem ändå. Hon känns som en typisk 15-åring och är ingen översmart superhjälte, vilket är skönt. Ändå hamnar hon ur för en hel del saker och jag blev riktigt överraskad av hur snyggt och invecklat huvud"mysteriet" var - jag blev lurad minst lika många gånger som Tilda.
Jag gillar Tilda, men hon är absolut inte den enda personen jag faller för. Mormor tycker jag är superhärlig och Imane med. Sedan finns det en hel del intressanta personer som en kanske inte gillar men som känns väldigt verkliga och det är intressant hur Säfström forskar i mamma-barn-relationen i denna urban fantasy-roman. Fast mest gillar jag ändå Dumpe. Han är så härligt trogen och pigg, tror verkligen vi skulle gilla varandra.
Urban fantasy-roman är väll just precis vad det här är - även om jag inte ser skymten av trangeldrama eller vampyrer vilket är superskönt. Istället är det nordisk folkmytologi som är grunden till rådarna och det gillar jag verkligen. Förstår verkligen inte varför det inte finns fler böcker där det övernaturliga baseras på våra folksagor, för tomtar, troll, älvor och skogsrån är de väsen jag finner mest fascinerande.
Till en början tyckte jag En väktares bekännelser var lite långsam, det tog ett tag för den att komma igång och jag kunde inte riktigt fokusera på läsningen. Till en början finns det heller ingen riktig huvudhandlig utan det händer lite det ena och det andra i Tildas liv. Senare så uppskattar jag ändå det här för det funkade ju som en introduktion till Tildas vardag och personerna kring henne. Dessutom blev allting viktigt i slutändan, utan att vi märkte det till en början.
Förövrigt finns det en hel del storylines att hålla reda på här - den med Natta, den om pappan, mamman därhemma, mormor i Norrland och så alla överträdelser Dumpe och Tilda försöker stoppa. Plus en älva som beter sig konstigt och så det som allting leder fram till. Det hade kunnat bli rörigt, men Säfström gör det väldigt snyggt och jag är riktigt imponerad av hur allting sedan flätas ihop.
Igår sträckläste jag kanske sista halvan av boken och OJ! så bra det var. Det är i mitten allting verkligen börjar ta fart, jag blir alltmer fascinerad av Säfströms värld, olycklig då Tilda är olycklig och alldeles spänd då hon är i fara. Slutet hetsläste jag verkligen för kunde inte för allt i världen förstå hur de skulle klara sig och blev lite rädd av hela grejen helt ärligt. Slutet är verkligen fantastiskt - perfekt längd, sjukt spännande och framförallt så väldigt snyggt.
Det här är en bok jag verkligen VERKLIGEN rekommenderar. Speciellt om en gillar nordiska väsen, men även om en föredrar "vardagsböcker" om relationsproblem för det är något som är minst lika stor del av den här boken som den övernaturliga delen. Läs, hörni! Det här är riktigt, riktigt bra.
Elvira
The World I Live In
Min åsikt:
En spännande, gripande & underhållande debut!
Betyg: 5 av 5
Jennie Steifeldt
Jennies boklista
Jag har lovat mig själv att försöka läsa mer fantasy, men det har inte riktigt blivit av, fantasyböcker är inte nånting jag väljer naturligt. När författaren tog kontakt och frågade om jag kunde läsa hennes bok så var det alltså ett perfekt tillfälle för mig att ta itu med en bok ur den genren.
Det som ofta får mig att välja bort fantasy är när det handlar om vampyrer, zombies och liknande eller när handlingen är förlagd till en värld som är alltför olik den verkliga världen. Men i En väktares bekännelser skulle det vara tomtar, troll, häxor och älvor och handlingen skulle utspela sig i Stockholm, så jag kände direkt att boken skulle passa mig. Sagoväsen är ju någonting jag på sätt och vis är uppväxt med.
Berättelsen roar ända från första början och jag läser småskrattande vidare. Jag tycker författaren har lyckats väldigt bra med att måla upp en bild (för att inte tala om deras namn) av hur de olika karaktärerna är, att jag verkligen ser dem framför mig. T ex Grummegänget är ju helt obetalbara!
Tilde tycker jag mycket om och det är hög igenkänningsfaktor där - jag kommer mer än väl hur det var när man var 15 och förtjust i någon. Hur man slog nästan knut på sig själv för att inte göra något "pinsamt" vilket självklart resulterade i att man gjorde eller sa något ännu pinsammare. Och för Tilda som väktare är det ju oundvikligt att hon hamnar i udda situationer där hon beter sig lite udda, i alla fall för dem som inte ser det hon ser.
En väktares bekännelser är en otroligt charmig och rolig berättelse som är lätt- och snabbläst och vansinnigt underhållande. Och den passar inte bara ungdomar utan den här boken är perfekt för den som vill prova på lite fantasy men inte är intresserad av vampyrer, varulvar eller alltför påhittade världar. Och jag skulle inte ha något emot att få läsa lite mer om Tilda Modigh och hennes jobb som väktare!
Tack Elin Säfström för rec.exet!
Boklysten
Jag har gått ut hårt på läslovet och plöjt fyra böcker. Den senaste i högen är en jag varit sugen på länge. En väktares bekännelser av Elin Säfström som också är hennes debutbok. Och jag gillar den verkligen! Boken utspelar sig i Stockholms innerstad och handlar om en femtonårig tjej som heter Tilda. Tilda är en helt vanlig tjej som går i skolan, trånar i smyg efter en kille som heter Hakim och hänger med sin bästa kompis. Men det är en sak med Tilda. Hon är nämligen väktare tillsammans med sin mormor. Och då menas inte en väktare som hänger i tunnelbanan och ser till att folk sköter sig. Nej, Tilda och hennes mormor är några av de få utvalda som ser saker som ingen annan ser. Varelser som troll, tomtar och andra oknytt. Tilda och hennes mormors uppgift är att se till att de magiska varelserna inte hittar på något dumt i den riktiga världen. För vanliga människor ser i vanliga fall inte varelserna. Om det inte händer något väldigt speciellt ...
Jag tycker verkligen om Tilda som person. Hon är en kool men ändå vem som helst typ som får lite mycket att göra, då hennes mormor måste åka till Norrland och hjälpa väktarna där, som har fått händerna fulla av jättar som går bananas. Jag gillar de små magiska krypin dit Tilda måste ta sig för att ta reda på mer om de magiska rykten som börjar gå om att en hemsk varelser har kidnappat barn för att tömma dem på blod. Jag gillar alla knasiga tomtar och det jag framförallt gillar är kontrasten mellan stadsmiljö och de urgamla väsen som blir en helt vansinnig kuliss till den magiska historia som Tilda måste lösa. Jag tänker också på Mårten Sandéns serie om Jannice (den första delen heter Den femte systern) när jag läser om Tilda och jag önskar önskar så hårt att Tildas äventyr får fortsätta i uppföljare. För det är hon verkligen värd!
Maria Schedvin
Bokfreak
Jag fick ett mail från författaren som undrade om jag ville läsa och recensera den här boken och ska jag vara helt ärlig så gav jag den främst en chans tack vare förlaget eftersom jag tycker att Gilla böcker brukar plocka ut riktiga pärlor men också för att den här boken ligger så långt ifrån vad jag brukar läsa och det är alltid kul att testa på något nytt. Jag tycker att det är coolt med en Urban Fantasy som utspelar sig i Stockholm och att den blandar in nordisk mytologi med varelser som man kanske inte har exakt koll på men i alla fall ändå har hört om tidigare och i viss mån har en egen uppfattning om. Det gjorde det lite extra kul att läsa tycker jag. Jag gillade verkligen hur författaren porträtterade de olika varelserna där hon följer den mytologin som finns men samtidigt ger dem en liten personlig prägel. De olika trollen gav till exempel boken en mer humoristisk ton. Jag gillar också Tilda som karaktär som verkligen känns som den femtonåring hon är, oftast när det handlar om barn som ska "rädda världen" beter de sig som vuxna men Tilda är fortfarande som vilken femtonåring som helst som har problem med bästa kompisen, är förälskad i någon som inte ser åt henne och tragglar med betygen.
Jag hade dock lite svårt att komma in i boken och det tog ganska lång tid innan jag tyckte att något hände som gjorde att jag ville bläddra vidare men jag antar att det kanske var behövligt för att på riktigt komma in i den värld som författaren målar upp. Hade saker och ting börjat ske redan från början hade det kanske varit svårare att hänga med i alla turer runt vättar, troll och älvor. Men när det väl sedan började dra ihop sig så gick sidorna i ett fläng. Lite synd tyckte jag också att det var att det tidigt blev lite för uppenbart vem det var vi som läsare skulle hålla våra ögon på lite extra, jag hade gärna blivit lite mer lurad på den fronten.
Men helt klart en välskriven och kanske framförallt en unik historia som jag tror kommer att kunna bli en ny favorit i rätt händer. Till och med jag blev lite sugen på att läsa mer om den nordiska mytologin!
Betyg: 3/5
Romeoandjuliet
Jag fick förfrågan från författaren Elin Säfström ifall jag ville läsa och recensera hennes bok En väktares bekännelser som är utgiven av Gilla förlag. Boken beskrevs som ”en humoristisk ungdomsroman som blandar nordisk folktro med modern fantasy i Stockholmsmiljö, en spännande berättelse, full av trolldom och mystiska väsen”. Jag är ju inte helt såld på fantasy, men jag blev såld på den beskrivningen. Nu har jag läst boken – och jag gillade den!
Boken handlar om Tilda, 15 år, som tillsammans med sin mormor är den enda väktaren i Stockholm. Det innebär att de har ansvaret för att stadens rådare, det vill säga sagoväsen, sköter sig. Inte nog med att Tilda ska gå i skolan och leva tonårsliv med allt var det innebär (vänner, killar…), hon ska också ha ansvaret för jordvättar, troll, älvor, häxor och en massa andra väsen som ställer till oreda. Nu är dessutom mormor uppe i Norrland för att lösa ett problem med jättar, så Tilda är helt ensam med ansvaret i Stockholm.
Det är tillräckligt mycket realism med i boken för att jag ska tycka om den. För Tilda är det fullt normalt att se alla sagoväsen och det gör att även jag som läsare tycker att storyn känns trovärdig. Tilda ställs mot en utmaning, vilket triggar igång spänningen och det gör att det blir svårt att sluta läsa. Samtidigt är den inte förutsägbar, utan man hålls på halster ända tills upplösningen. Boken är väldigt lättläst och snabbläst, en riktig sträckläsarbok. Det här är en ungdomsbok, men som även en vuxen kan uppskatta. Ett stort plus också för det rappa språket och den stora mängd humor som finns i boken. Jag rekommenderar den varmt, även till de som inte i vanliga fall brukar läsa fantasy.
Det enda jag stör mig lite på är författarens sätt att nämna Norrland. Jag som ju bor i de norra delarna av landet upplever rätt ofta att det som räknas är huvudstaden och de södra delarna av landet, Likaså att man ofta buntar ihop hela norra Sverige till en och samma region, trots att det är en enorm yta som faktiskt består av nio landskap. Skriver man ut Stockholm som en enskild plats och inte skriver exempelvis Södermanland eller för den delen Svealand, så kan man också skriva den exakta platsen i Norrland och inte hänvisa till hela landsdelen tycker jag. Nu blev jag kanske lite väl lokalpatriotisk här, och egentligen är det inte en så stor grej i sammanhanget, men å andra sidan så är det här också det enda negativa med boken, så se till att läsa den nu:)
Carola
Barnboksbloggen
Tilda åker runt på inlines och med hunden Dumpe i släptåg. Hon vaktar Stockholm. Ansvaret är hennes nu sedan momor åkt upp till Norrland på annat uppdrag. Tilde är väktare och ser till att Stockholms rådare (eller skymningsfolk som de kallas av en del) inte gör sig helt omöjliga och blir upptäckta av vanligt folk. Rådare är helt vanliga troll, tomtar och älvor som existerar parallellt i denna världen. För Tilda och för mormor är det här med väkteriet en medfödd grej, "Plikten" som mormor kallar det. Men Tilda känner sig utsatt och ensam och tycker att det är extremt orättvist att just hon ska stå där med ansvaret för att hela Stockholms rådarpopulation sköter sig.
Utan Dumpe skulle det inte gå. Han har varit mormors hela hennes liv men Tilda fick honom i våras hon fyllde 15 år. Han är en hund helt enkelt, oklart vilken sort eller vilken ålder
Annars har Tilda det rätt trist därhemma. Mamma jobbar som värdbiträde och knaprar smärtstillande tabletter för sitt ryggonda och klarar sig inte utan dem. Pillren finns där hela tiden. som en snuttefilt. Förmodligen också bra för att glömma Tildas pappa som tog sitt liv innan Tilda föddes. Mamma vet inget om rådare eller vad Tilda och mormor sysslar med. Hon är bara intresserad av Dumle-kola och idiotiska b-kändisprogram. Men hustomten Skrammeltuta (osynlig för mamma) finns förstås och ser om huset och trevnaden.
I skolan finns bästakompisen Imane och snyggingen Hakim som bara har ögon för bombnedslaget Natta som började i klassen i höstas. Ironiskt att Imane som har chans på en date till julbalen absolut inte får gå för sin pappa och Tilda som inte vill annat än ha någon att gå med på balen inte får nån fråga. Och har en mamma som inte bryr sig över huvud taget.
Det första stora väktarproblemet är att få bort jordvättarna från skolans källare. Dom ska bo utomhus och det ska Tilda fixa. Sen ökar det på av bara sjutton. Barn försvinner, bästakompisen försvinner, Tilda känner sig ensam och maktlös utan sin mormor och att hon tappar kontrollen inte bara över staden utan också över sitt eget liv.
Älvor och halvälvor, tomtar och vättar, ett skogsrå från Umeå och så detta att hon inte får tag på mormor.
Hur ska Tilda klara ut det här?
En väktares bekännelser av debutanten Elin Säfström är en riktig bladvändare och en spännande urban fantasy i Stockholmsmiljö. Nordisk mytologi med humor och tonårsgrubblerier i fin kombo som håller hela vägen. Härlig läsning helt enkelt.
Annika Edlund
Barn&ungdomsbokbloggen
Jag fick ett sånt härligt email av författaren som gjorde min dag. Vilken underbar bok. Jag tycker om att variera min läsning och detta var precis vad jag behövde. Här får man en salig blandning av tomtar, troll, jordvättar och älvor. Just älvor är fascinerande att läsa om.
En väktares bekännelser är en riktigt härlig pärla, otroligt charmigt berättad historia. Man behöver inte tycka om troll, tomtar, väsen osv för att uppskatta och gilla den här boken. Det är en spännande och intressant berättelse och värld som Elin Säfström har skrivit om. Spänningen håller i sig från början till slut. Jag blir aldrig uttråkad för det händer hela tiden något nytt som för historien framåt, utan att det går för fort. Jag förstod ganska snabbt vem den skyldiga var men det gjorde inget för den är så skickligt skriven och det var kul att få lägga ihop pusslet.
Det är även en riktigt rolig bok med stor portion humor och charm, jag skrattade faktiskt högt ett par gånger. Jag charmas av Tilda och alla hennes möten, älven Vide får en liten speciell plats i mitt hjärta och likaså Tilda. Den är även väldigt träffsäker när det kommer till Tildas känslor för Hakim, vilken tonåring har inte haft en crush på en av skolans snyggaste kille. Till det har man också en hemlighet som man inte kan dela med sig, stor börda som ligger på ens axlar.
Genren är 12-15 år men jag rekommenderar den även till vuxna, även vi får behållning av den. Jag ser fram emot att läsa mer av Elin Säfström i framtiden.
Betyg: 4 av 5.
Zelly
Zellys bokhylla
Tilda 15 år, är inte som andra femtonåringar. Hon har en magisk gåva, eller vad man nu ska kalla det. Hon är väktare. Hon och mormor, kvinnor i familjen men gåvan hoppade visst över mamma. I väktare uppdraget gäller att se till så att Stockholms tomtar, troll och andra sagoväsen uppför sig som de ska och INTE blir upptäcka av människor.
Inget lätt uppdrag. Särskilt inte nu när mormor åkt iväg på uppdrag till Norrland för att hjälpa till. Att vara femton år är aldrig lätt. Inte blir det lättare av uppdraget eller av att ha en mamma som mest bara sitter framför teven och äter dumle. Eller att ha en pappa som hoppade framför en tunnelbanevagn redan innan Tilda föddes.
Lägg till att killen man gillar gillar en annan och att ens bästis plötsligt inte tycker man lyssnar eller bry sig. Löpsedlar om försvunna killar börjar dyka upp ... Kan det vara så att någon av de där sagoväsen gått för långt?
Jag gillar verkligen när man gör vår "vanliga" värld övernaturlig och befolkar den med sagoväsen. Lite lite har jag senaste året, kanske senaste två åren lärt känna Stockholm om än pyttelite. Det gör det ännu roligare att läsa böcker som utspelas i vår huvudstad.
Tilda gillar jag massor. En spännande och något oväntad berättelse som berättas. Mest skulle jag vilja ha en hustomte som bor i mitt kök precis som Tilda och hennes mamma har. En hustomte som städar och fixa mat. Det hade varit fint det. Någon som vet var man hittar en?
Paula
Prickiga Paula och böckerna
Femtonåriga Tilda är väktare, vilket innebär att hon ser till att Stockholms tomtar, troll och andra sagoväsen uppför sig och inte blir sedda av människorna som bor i staden. I vanliga fall hjälps hon och mormor åt, men en situation i Norrland involverande troll och jättar kräver mormoderns expertis. Tilda får ensam hantera att skolans källare invaderas av jordvättar och rykten om häxor och svart trolldom. Hon får nämligen inte berätta för någon om detta. Inte sin bästis, inte sin mamma (som ärligt talat nog inte skulle bry sig), och särskilt inte för Hakim, som har de mest förödande bruna ögon men knappt vet att hon existerar.
Det faller sig ju ganska naturligt för en bokbloggare att hålla span på intressant utgivning. En av höstens mest intressanta titlar hittade jag inne hos Gilla Böcker, nämligen Elin Säfströms debutroman En väktares bekännelser. När författaren skrev till mig och undrade om jag ville ha ett recensionsexemplar var det självklart att jag tackade ja.
Vad finns nämligen inte att gilla? En väktares bekännelser blandar på ett humoristiskt och fräscht vis in våra nordiska väsen i en modern stadsmiljö. Humorn är befriande. Det är inte helt lätt att ha ett jobb som involverar att prata med väsen som ingen annan kan se. Det är lätt att se ut som en kuf emellanåt och göra bort sig. Samtidigt är det spännande och fartfyllt, vilket gör att jag har svårt att sluta läsa när jag väl har börjat. Det pågår också ett slags deckarintrig där jag som läsare ska försöka lista ut vem som är den skyldiga.
Det kan väl vara min enda invändning mot En väktares bekännelser: att planteringarna blir lite väl uppenbara för mig som läsare. Jag förstår tidigt vad som pågår och vem som är den skyldiga, vilket får mig att vilja ruska om Tilda för att hon är så blind. Men samtidigt så känns det som att tjejen är femton år och har en hel drös andra med problem som gör att det går att förlåta att hon tycks missa skrikande neonskyltar.
Häri ligger nämligen ytterligare en styrkorna i En väktares bekännelser: det känns verkligen som om Tilda är femton år. Hon är olyckligt kär i den snygge och populäre killen, som hon är övertygad om inte ser henne och varje gång de talas vid tycks hon göra bort sig. Eftersom hon måste sticka iväg utan förvarning och inte kan berätta något så uppstår det spänningar mellan henne och bästa vännen Imane. Att mamman är till synes världsfrånvänd och ointresserad av sin dotter gör ju inte situationen lättare. Det är inte lätt att vara femton år i vanliga fall. Att vara femton år och väktare gör situationen långtifrån bättre.
En väktares bekännelser är dråpligt underhållande med ett skönt driv och en oemotståndlig blandning av nordiska folktro, spänning och coming of age.
C.R.M. Nilsson
Lacrimamens
Sexualupplysare och bokälskare
Åh! En väktares bekännelser av Elin Säfström är en riktig pärla! Den ges ut av Lilla Piratförlaget/gilla böcker och jag köpte den på bokmässan. Tanken är att jag, Madde och Ernst ska ha den som bokklubbsbok :)))
Som en kan ana av omslaget handlar den om troll, tomtar och små magiska väsen. Huvudrollsinnehavaren är femtonåriga Tilda som är väktare. Det innebär att hon tillsammans med sin mormor tar hand om främst Stockholm och Sverige, och har som huvuduppgift att dessa varelser inte blir sedda av människor. Eftersom det finns tomtar, troll, älvor, skogsrå och magiska väsen överallt - är det ett arbete som sker regelbundet.
Förutom sin mormor har hon hunden/magiska djuret Dumpe till sin hjälp. Hennes pappa har tagit livet av sig, men förutom mormor finns även en mamma som konstant knaprar tabletter och Dumle samt en bästa kompis. Men varken mamman eller bästisen får veta någonting alls. Jobbet som väktare är något som Tilda och mormor måste sköta med största diskretion. Allt måste ske försiktigt samtidigt som relationerna mellan människor och magiska väsen hålls väl.
Mitt i allt börjar barn och vuxna mystiskt försvinna. Dessutom måste mormor iväg till Norrland för ett uppdrag - så Tilda måste klara av allt själv. Samtidigt som det börjat en ny tjej i klassen, hennes bästa kompis kräver uppmärksamhet och Tilda dessutom är kär i Hakim i klassen. Och saknaden efter pappa har växt till något större och Tilda vill förstå varför han bara tog livet av sig. Ett så kallat "vanligt tonårsliv" mixas samman med uppdrag som innefattar troll, jordvättar, skogsrå, älvor osv.
- och det är bokstavligen helt magiskt! Jag älskar Tilda! Jag älskar att läsa om nordiska väsen i modern Stockholmsmiljö. Det är riktigt riktigt bra att läsa om troll som hänger på Stureplan, älvor som dansar i Vasaparken och jordvättar som flyttar in på skolan.
Jag blev helt fängslad av denna historia! Jag vill läsa mer om Tilda och mer om magiska väsen. En väktares bekännelser får fyra av fem palmer.
Caro Wikbro Carlén
Sexualupplysare och bokälskare
Tilda försöker vara en vanlig femtonåring med kompisar, skola och allt som hör till. Men hon har det inte lätt. För samtidigt lever hon ett dubbelliv, hon är också Väktare, den som ser till att inga rådare, det vill säga det vi andra kallar sagoväsen, men som faktiskt finns på riktigt, gör några överträdelser utan lever i fredlig samexistrens med människovärlden. Till sin hjälp har hon i vanliga fall sin mormor som också är väktare, men som nu är på uppdrag i Norrland, och djuret Humpe som mestadels är en hund. Humpe kan nosa sig till överträdelser och markerar så att Väktaren kan gripa in och hindra och vid behov bestraffa.
Just den här veckan när mormor är borta, händer en massa saker i Stockholm, som Tilda nu har ensamt ansvar för. Dels flyttar en koloni jordvättar in i skolans källare, ett antal barn och unga män rapporteras försvunna och det rytas i rådarvärlden om att en stor överträdelse ska ha begåtts, men ingen vet vad och Tilda får söka länge efter källan till ryktet. Hela situationen börjar glida henne ur händerna. Ett var barnen återfinns död, mormor svara inte på mobilen, Tildas bästis blir sur eftersom hon är allt för upptagen med sitt hemlighetsfulla väkteri, den efterhängsna klasskamraten Natta förföljer henne och hindrar hennes arbeta och en översocial älva vid namn Vide verkar också hänga efter henne. Att hennes mamma för en skuggtillvaro bedövad av tabletter och alkohol och hennes pappa är död hjälper inte heller precis till.
Det är en spännande berättelse och en intressant värld som Säfström diktat ihop. Den kommer att passa i senare delen av mellanstadiet och på högstadiet och kan också passa som högläsning. Min största invändning är omslaget, som visar en väldigt suggestiv bild frön Bangatan i Lund och jag blev lite besviken när äventyret aldrig tog sig utanför Stockholms tullar.
Klara
BokLus
Om inte en kollega till mig hade petat på mig och sagt att "Hallå, den här borde du läsa" hade jag nog ärligt talat sett förbi den här. Till att börja med för att (sårri) nordisk mytologi inte riiiiiktigt är min grej. Alltså troll och sånt, känns det inte jävligt ospännande och osexigt? Faktum är dock att den här boken förhåller sig till just det på ett ganska roligt och intressant sätt, vilket gör att även jag kan acceptera att det springer runt små tomtar på Stockholms gator.
Boken handlar om Tilda som är 15 år och väktare. Det innebär att hon ska hålla koll på alla Stockholms rådare. I vanliga fall har hennes mormor huvudansvaret, men hon är för tillfället i Norrland. Därför måste Tilda själv deala med ett gäng jordvättar som flyttat in i skolans källare - samtidigt som barn försvinner ett efter ett runt stan. Hur ska hon klara av allt, och samtidigt se värdig ut inför Hakim - som är killen med stort K? För att inte tala om hennes betyg som definitivt ligger i farozonen. Okej, kanske inte lika mycket i farozonen som hon själv.
Allvarligt talat, jag streckläste verkligen den här boken. Läste kanske 30 sidor förra onsdagen. Resten av boken läste jag i ett enda svep i torsdags. Förutom att boken är himla rolig har den dessutom ett så behagligt drivigt tempo - jag hinner aldrig bli uttråkad, samtidigt som saker inte går för fort fram. Det är alltså urban fantasy med någon typ av deckarberättelse - full av planteringar och ledtrådar från början till slut. Jag förstod nog ganska tidigt vem den skyldiga var, men det kändes ändå roligt att försöka få pussla ihop hur det hela låg till.
Samtidigt som Säfström alltså har skrivit en spännande, intressant och väldigt rolig urban fantasy-berättelse finns det också utrymme för annat som jag tycker är viktigt: Det vill säga den sociala tonårsbiten. För hey, hur svårt är det inte redan att vara tonåring - utan att en bär på en skitstor hemlighet som påverkar ens liv jättemycket, men som en verkligen inte kan berätta för någon? Det faktum att Tilda försvinner ibland och att det är uppenbart att något konstigt pågår i hennes liv gör henne rejält osams med bästa vännen Imane.
Alla delar är kanske inte mästerliga, men tillsammans skapar berättelsens olika lager en skön balans mellan urban fantasy, nordisk mytologi och coming of age. Behöver jag ens säga att det är jävligt läsvärt?
Anna Lagerqvist
Sagan om Sagorna
En väktares bekännelser är en urban fantasyroman som känns både spännande och nytänkande. Vi gillar verkligen att debutanten Elin Säfström vågar leka med figurer från den nordiska folktron och placera dem i en helt vanlig stadsmiljö. Spänningen är på topp ända till slutet - vi ser verkligen fram emot att läsa mer av Elin Säfström!
Johanna Stenius, chefredaktör
Barnens bokklubb
Med En väktares bekännelser debuterar Elin Säfström, f. 1974, och hon gör det med den äran. Visst finns det likheter med Mortal Instruments-serien där skuggjägare i New York jagar varulvar, vampyrer och demoner som bara de själva kan se. Men Säfström står tryggt på egna ben när hon utifrån sitt eget Stockholm berättar om rådare, dvs. tomtar, troll, vättar och älvor. De som håller koll på att dessa håller sig på plats är väktarna Tilda och hennes mormor. För tillfället befinner sig dock mormor i Nörrland och femtonåriga Tilda måste på egen hand ta itu med den värsta överträdelsen någonsin när barn och unga spårlöst försvinner. Den enda hjälp hon har är en gammal hund med luktsinnet intakt som drar henne genom staden när hon med blixtens hastighet far fram på sina rullskridskor. Det är sagolikt , humoristiskt och rysligt spännande.
En urban fantasy i nordisk folktrotappning borde inte vara möjlig. Elin Säfström visar att det inte bara är möjligt, det är underbart. Hon beskriver sig själv som språknörd och detta kommer till uttryck i hennes fingertoppskänsliga berättande, likaväl som i de ljuvliga namn hon ger Tildas antagonister. Korta kapitel gör boken lättläst, men sannerligen inte lättviktig. Helhetsbetyg: 5.
Gull Åkerblom